Nagarjuna's Precious Garland

I have finished reading Sangharakshita's commentary, part one, on Nagarjuna's Ratnamala or Precious Garland of advice to a king. Great stuff. I feel inspired to buy the Ratnamala itself. This little section on the paramitas is great:


"Briefly the good qualities
Observed by Bodhisattvas are
Giving, ethics, patience, effort,
Concentration, wisdom, compassion, and so forth.

Giving is to give away one's wealth.
Ethics is to help others.
Patience is to have forsaken anger.
Effort is enthusiasm for virtues.

Concentration is unafflicted one-pointedness.
Wisdom is ascertainment of the meaning of the truths.
Compassion is a mind having one savour
Of mercy for all sentient beings.

From giving there arises wealth, from ethics happiness,
From patience a good appearance, from (effort in) virtue brilliance,
From concentration peace, from wisdom liberation,
From compassion all aims are achieved.

From the simultaneous perfection
Of all those seven is attained
The sphere of inconceivable wisdom,
The protectorship of the world."

(verses 435–439)


Aren't they great?

en ny målning av Aloka på Padmaloka

På fwbo-news berättar Aryapala, från Padmaloka, om deras senaste målning – en ny av Aloka, denna gång av Buddha Amitabha. De har planer på att täcka väggarna i deras meditationssal med buddhabilder. Bilden på Amitabha är ca 4 meter lång och 2 meter hög, och måste se imponerande ut (klicka på bilden för en större bild!). Amitabha återges i sin klassiska form med händerna i meditationsmudran, men över hans hjärta ligger en annan bild, där Amitabha håller upp en lotusblomma. Det är också en traditionell bild, men inte så vanlig. Den kopplar också an till den vision av Amitabha som Sangharakshita hade i en grotta i södra Indien på 1950-talet, tror jag det var. Man kan läsa om den i Sangharakshitas memoarer The Rainbow Road. Den finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida eller kan också köpas via adlibris eller Windhorse Publications.

Här är citatet från The Rainbow Road:

The vision in the cave

"One night I found myself as it were out of the body and in the presence pf Amitabha, the Buddha of Infinite Light, who presides over the western quarter of the universe. The colour of the Buddha was a deep, rich, luminous red, like that of rubies, though at the same time soft and glowing, like the light of the setting sun. While his left hand rested on his lap, the fingers of his right hand held up by the stalk a single red lotus in full bloom and he sat, in the usual cross-legged posture, on an enormous red lotus that floated on the surface of the sea. To the left, immediately beneath the raised right arm of the Buddha, was the red hemisphere of the setting sun, its reflections glittering golden across the waters. How long the experience lasted I do not know, for I seemed to be out of time as well as out of the body, but I saw the Buddha as clearly as I had ever seen anything under the ordinary circumstances of my life, indeed far more clearly and vividly. The rich red colour of Amitabha himself, as well as of the two lotuses, and the setting sun, made a particularly deep impression on me. It was more wonderful, more appealing, than any earthly red: it was like red light, but so soft and, at the same time, so vivid, as to be altogether without parallel. In the course of the next few days I composed a series of stanzas describing the vision. Contrary to my usual practise, I failed to write them down afterwards, with the result that they gradually faded from my mind. But the experience itself never faded. Nearly a qaurter of a century later, the figure of the red Buddha is as clear to me, in recollection, as it was the next morning in the Virupaksha Guha (cave)."

p. 338, The Rainbow Road, Sangharakshita

förlåtelse

I det tredje avsnittet av den ödesmättade tv-serien "Krig och Fred" – som jag ser på SvT-play – finner sig Andrej Bolkonskij liggande sårad intill sin rival, den oförbätterlige kvinnotjusaren Anatol Kuragin. Anatol hade varit på vippen att rymma med Andrejs trolovade Natasja, men stoppats. Båda ligger på britsarna sårade från en sammandrabbning med Napoleons armé, Andrej med en magskada och Anatol med ett ben som i stunden håller på att sågas av, utan bedövning. Anatol som uppenbarligen är plågad och nära ett sammanbrott, skriker ut sin smärta, medan Andrej biter ihop och härdar ut. Så småningom får Andrej se vem som ligger vid sin sida och vad som håller på att hända. De båda männens blickar möts i ett igenkännande och litet senare sträcker Andrej ut sin blodiga hand mot Anatol som sakta griper den. Utan eller bortom ord förlåter Andrej sin rival, som försvinner bort – en lättnad lyser i hans ansikte – och han dör.

Lite senare berättar Andrej för sin vän Pierre om vad som hände, att han med Guds hjälp lyckats förlåta Anatol och att han inspirerats till detta av sin syster Masja, en gudfruktig ungmö. Nu vet han vad broderlig kärlek är!

Det här fick mig att reflektera lite över förlåtelse och vad som behövs för att förlåta. Som buddhist skulle jag inte vända mig till en gud, eller Gud, som jag trots allt inte tror på – eller, som Tage Danielsson, tror är människans skapelse. (En skapelse som givetvis är ett resultat av ett djupt andligt behov.) Vad skulle jag då göra? Och vad är det som faktiskt händer med Andrej? Det verkar som om vi behöver något större än vårt oförlåtande lilla jag, något bortom oss, för att lyckas släppa oförrätten och förlåta. Andrej når dit genom sin föreställning av en förlåtande Gud, genom att släppa sig själv och vädja om hjälp. Förvisso skulle jag kunna vända mig till en Buddha eller bodhisattva och göra något liknande – förhoppningsvis medveten om vad jag gör – men skulle nog föredra att arbeta på en medveten förlåtelse.

I den dramatiska situationen, som scenen ovan fångar, tror jag nog att förlåtelsen kommer lättare. Inför döden blir allt så mycket tydligare; vad som behöver göras, vad som behöver släppas och vad som är ytterst viktigt.

råd om metta bhavana

I sin senaste bok: Living Ethically (Windhorse Publications, 2009) med teman från Nagarjunas "Precious Graland of Advice for a King" ger Sangharakshita i sin tur lite råd om metta bhavana, och skriver så här om man har svårt för första stadiet, då man ska odla metta för sig själv:

"If you find the first stage fo the metta bhavana difficult, it is sometimes helpful to start with a stage you can engage with more easily. I would also suggest spending less time on the first four stages and getting on to the fifth stage more quickly, if you can get your metta flowing more strongly that way. Alternatively, if, as is often the case, you find the second stage the easiest, you can always move from it to cultivating goodwill towards yourself. For example, having found some feeling of goodwill towards a friend, you can imagine yourself in a happy situation with that person, in which both of you is feeling goodwill towards the other. This is how we can kickstart metta towards ourselves. Even if we find it difficult to love ourselves, we usually have to acknowledge that at least somebody loves us."

I en tidigare paragraf har han – lite annorlunda än vanligt – beskrivit metta så här:

"Metta means responding positively and with warmth to people regardless of their attitude towards oneself."

Varför skulle jag känna lite extra när just Sangharakshita skriver en sådan, egentligen ganska självklar sak? Än en gång ger han exempel på att förhålla sig kreativt till formen, som i detta fall blott är ett medel att odla metta. Hur man uppnår det, är alltså sekundärt.

Annars brukar vi betona hur viktigt det är att göra det första stadiet, att kunna känna uppskattning, kärlek och värme inför sig själv. Men metta är större än så och ibland har jag sagt att man i början av meditationen kan påminna sig om det sista stadiet – t.o.m. göra det lite grand – för att få kontakt med den äkta känslan av metta, som går bortom mig och dig, och själviska tendenser.

Boken innehåller i övrigt mycket tänkvärt; en del som är nästan dagsfärska tankar och reflektioner som vävts in i det ursprungliga materialet, från ett seminarium från 1976.

ett gott skratt

Ja, vad finner man inte när man surfar runt lite. Nu följde jag fwbo-news till Sunadas blogg och fann denna video – skrattyoga ???

Tystnadens ansikte

På Sanghakvällen idag hade vi en meditationskväll, som Hridayacandra ledde, och hon hade valt några läsningar, bl.a. denna dikt av Bhante, som jag glömt bort. Tack för påminnelsen! En kanske lite okänd sida av Sangharakshita är hans dikter, i lite av gammalt snitt, men ofta med en passionerad känsla för att praktisera Dharma.

en dikt av Sangharakshita

Tystnadens ansikte (1949)


Han gick
framför mig genom kvällsluften
med saffransfärgad dräkt
och en gänglig solbrun skuldra
och en lång blå skugga.

Jag såg honom gå tills han
försvann runt en krök i vägen.
Den västliga gyllene solen brann
och alla trädtoppar glödde.

Med en sådan kraft kom
solnedgången denna dag
att honom som vandrat likt en flamma
framför mig på vägen

jag helt glömt bort. Stjärnorna
på himlen liknade silverduvor
som satt sig på trädens grenar
– jag trodde att jag drömde.

Sen, när jag kom runt kröken
där han tidigare gått,
när likt facklor alla träden brann
såg jag vid foten av ett träd

honom på en gräsfläck sitta,
stadig i någon högre sfär.
På hans stilla kropp och fridfulla
anlete, lyste fullmånen, hel och stark.

Ljudlöst och stilla,
med andan i hals, smög jag mig när
och ändå – så fridfull han var –
jag ingen rädsla kände alls.

En stillhet jag aldrig tidigare sett
vilade över hans lugna anlete.
Det lockade mig som en ungmös charm
älskaren till hennes dörr.

Det ljus han såg kunde inte jag se
men ändå verkade det lysa
så vackert på hans ansikte,
skönare än solljus på snö.

Till sist vände jag om och välsignade
den kvinna som fött honom;
och visste, att här i sanning
fanns vila och frid för alla på jorden.


(översättning Viryabodhi, sommarretreaten, juni 2000)

Recension av Buddhism-nu, nr 1, 2009

Min första respons på nyheten att Buddhism-nu blivit recenserad i "Broderskap" (27 april 2009) var positiv, och jag kände mig lite smickrad att Sangharakshita skulle citeras från mitt svar om bön. Men – jo det kom ett litet men efter några dagar – hade recensenten verkligen förstått rätt, när hon citerat: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.”

Skulle en läsare av Broderskap kunna tänka sig att: "jag visste väl det, buddhister tror också!" Eller är jag bara misstänksam nu. Hur som helst, låt mig klarlägga några saker. I mitt svar (som finns nedan) framgår vad jag menar med att be i en buddhistisk kontext. Den avgörande skillnaden är ju att det inte finns någon skapargud – eller frälsare – i buddhismen och att det inte behövs. Inte heller har Buddha gjorts till gud av senare buddhister, som en del kan påstå eller undra; hur nu det skulle gå till. Om en buddhist därför skulle be, eller låt mig istället säga: om jag skulle be, vad skulle det innebära?

Det skulle innebära att jag vänder mig till en högre verklighet, i form av en buddha eller en bodhisattva, och helt enkelt ber om hjälp eller stöd. Denna morgon gjorde jag detta, på ett ordlöst vis, då jag vände mig mot Tara – medkänslans bodhisattva – och bad om stöd. Och hon fanns där, eller något fanns där – en känsla av mod, ömhet, medkänsla och klarhet. Andra människor kan vända sig till Dharma – alltså läran eller sanningen eller verkligheten, om man så vill - och be om stöd; som om Dharma har en påtaglig verklighet. Det är som om vi vänder oss till det som är sant, inom och utom oss, och öppnar oss för det, ber det om hjälp.

Men vad menar Sangharakshita när han säger att man ska bekymra sig om teologin efteråt? Förmodligen menar han att vi inte ska hämmas av ett gammalt kristet arv, och kanske en oro över skuld och straff etc. Att vi efteråt kan tänka ut hur det verkligen fungerar, över vad som händer, med oss och om något kommer till oss, hur vi ska förhålla oss till det. För min del och för många buddhister är det här ofta solklart och ingen gud – eller Gud – finns inblandad.

Behövde detta skrivas? Kanske det. Det var i alla fall en möjlighet att klarlägga något ytterligare i denna fråga, om bön. Egentligen vill jag själv undvika ordet "bön" eftersom det är så laddat med en kristen betydelse, även om en del buddhister – främst tibetanska buddhister – använder ordet ganska friskt. Själv har jag aldrig känt mig bekväm med det eller ens känt behov att använda det, för att beskriva vad jag gör i min dharmapraktik.

_________
Recension av Maria Sollerman, publicerad i ”Broderskap”, nr 17, 27 april 2009. ”Broderskap” är en fristående tidskrift som ägs av Sveriges kristna socialdemokrater.

Buddhistisk tidning bär toleransens prägel

”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt”. Maria Sollerman har läst Buddhistisk tidskrift.

”Förekommer buddhistisk bön?” Frågan ställs i senaste numret av Buddhism-nu, nummer 1 2009, en tidskrift som har läsvärd inte bara för buddhister, utan för alla med en existentiell hållning som är vardagligt praktiskt. Temat i övrigt är ”Buddhism i väst”. Det innebär bland annat en artikel om tre amerikanska femtiotalsförfattare, vilka i någon mån introducerade buddhism i västerländsk tappning. Jack Kerouac, författare, Allen Ginsburg, aktivist och professor, och Gary Snyder, zenmunk och ekologins poetprofet, aktualiseras av Ronald Franklin, kulturjournalist och buddhist inom den tibetanska traditionen.

Religionshistoriker Katarina Plank plockar fram några böcker som ger inblick i svensk buddhistisk vardag. Hon lyfter också fram Kata Dahlström, ”Sveriges första buddhist” och socialdemokratisk agitator. Under tidigt 1900-tal debatterade Kata Dahlström för full religionsfrihet i Sverige.

”Det gäller att få folk att förstå att (buddhism) är en praktisk religion”, skriver Claes Malmberg, komiker och buddhist, i den nyligen utkomna ”Konsten att undvika nirvana”. Han intervjuas av Lisbeth Larsson, redaktör för ”Buddhism-nu”. Här poängteras också meditationens centrala roll inom buddhismen.

”Buddhism-nu” utkommer med fyra nummer per år. Årets utgivning var in i det sista osäker, men har möjliggjorts genom ekonomiskt stöd från privatpersoner. Tidskriften är fristående och ges ut i privat regi, men med en redaktionsgrupp av representanter från olika buddhistiska traditioner. Här finns en spännvidd i buddhistiska livstolkningar i en anda av tolerans och inte alls nödvändig likriktning.

Så hur är det nu med bönen? Den finns och den finns inte. Eller kanske är det som Viryabodhi, buddhist inom Västerländska Buddhistordens Vänner, uttrycker det när han citerar sin lärare Sangharakshita: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.”
Temat i det kommande numret är ”Buddhism och vetenskap”, därefter handlar det om psykologi och jämställdhet.


____________________
(Här är hela mitt svar på frågan om bön i buddhismen:)

Förekommer bön i buddhismen?

Viryabodhi

När man ska svara på denna eller liknande frågor, måste man först klarlägga vad frågan och begreppen betyder. Frågorna är alltid laddade med betydelser – ibland omedvetna antaganden – som är specifika för en viss religiös eller kulturell tradition. Det slår mig gång på gång hur omedvetna många är om just detta och därför som en följd tillskriver buddhismen begrepp eller företeelser som den inte har.

Vad är bön? Vad innebär det att be? I grund och botten handlar det väl om att be om hjälp. Men vem är det som ber om hjälp, hos vem och om vad? Relationen mellan människan och Buddha är fundamentalt annorlunda än den mellan människa och Gud i t.ex. kristendomen. Buddha ses mer som en äldre broder som stödjer sina yngre syskon (mänskligheten), eller som en lärare som pekar på vägen. Det är upp till oss att ta emot hans undervisning och praktisera vägen själva, att röra oss mot uppvaknande och medkänslans blomning. Buddha var blott den som upptäckte vägen dit först.

(Följande tre paragrafer fanns inte med i Buddhism-nu nr. 1, 2009, men jag har med dem här för ett fylligare svar.)

För att undvika missförstånd låt oss därför säga att det inte finns någon bön i buddhismen. Vad som finns är istället puja (både pali och sanskrit), som betyder vördnad. Det finns olika former av puja, från Buddhapuja i theravada till den mer sammansatta sjufaldiga pujan i mahayana och senare tradition. Det finns dessutom många oerhört vackra hyllningsverser till Buddha (och andra upplysta) i hela den buddhistiska traditionen. Pujans syfte är att väcka, odla eller helt enkelt uttrycka den tillit och vördnad man känner inför de buddhistiska idealen, som de framför allt förkropplsigas i de tre juvelerna: Buddha, Dharma och Sangha. Pujan ger mig tillgång till en rik flora av positiva känslor och sinnestillstånd.

För mig som praktiserande buddhist finns det ingen väsensskillnad mellan puja och meditation. Båda handlar om att närma mig det uppvaknade. Ibland har puja en mycket starkare effekt på mina sinnestillstånd än meditation, särskilt när jag gör puja med andra. I pujan kontemplerar man ofta Buddhas eller uppvaknandets egenskaper, eller speglar särskilda delar av vägen, som t.ex. bekännelse av fel och glädjas över förtjänster. Puja har också för mig alltid burit på eller öppnat upp inför en känsla av det obeskrivbara, det ofattbara – bortom orden och de medvetna begreppen.

Mantran är också en del av puja och ett mantra är nästan alltid förknippat med en särskild Buddha eller bodhisattva. Bilden eller statyn av en Buddha är en symbol i bild, som fångar något av det upplystas väsen. Ett mantra är på motsvarande vis en ljudsymbol, som uttrycker detta väsen eller dessa egenskaper genom ljud och recitation. Det vanligaste av alla mantra är Om mani padme hum, som finns inristat på sten eller tryckt på tyg i hela Himalaya. Mantrat är förknippat med medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvara (Chenresig på tibetanska). Egentligen finns det ingen bokstavlig betydelse för detta, såväl som för alla andra mantran. Deras betydelse är mer andlig eller transcendental. De är helt enkelt ljudsymboler för upplysta egenskaper. Beståndsdelarna bär ofta på en rik betydelse, men är ofta också en lek på Buddhans eller bodhisattvans namn. Padme betyder här lotus och lotusblomman är en allmän symbol för människans gradvisa uppvaknande. Mani betyder önskeuppfyllande sten och associerar till den djupaste mänskliga önskan, att alla levande varelser må bli fria från lidande och vakna upp (bodhichitta).

Finns det någon som helst plats för att be Buddha eller någon bodhisattva1 om hjälp? Vid ett tillfälle svarade min lärare Sangharakshita på denna fråga så här: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.” Alltså, följ din intuition. Känner du ett behov att fråga om hjälp, så gör det och tänk sedan på vad det hela innebär, om Buddha eller någon annan faktiskt hjälper dig.

För mig är det viktiga att jag öppnar mig för något som är större än mitt lilla självcentrerade jag, när jag inte klarar av att lösa ett specifikt problem, inte förstår eller bara kämpar med mig själv. Genom att be om hjälp öppnar jag mig både inför något som är större än mig själv, och inför det som är större i mitt medvetande, men som jag inte lyckas öppna med vanliga rationella medel.

Ett fönster öppnas i mitt medvetande och en ny dimension strömmar in – som ren och frisk luft. Mina problem verkar då inte så oöverkomliga och jag känner en större tillit till min förmåga att vakna upp. Här är en vers till Tara (en kvinnlig bodhisattva som är kvintessensen av medkänsla), som jag skrev på en ensamretreat, 1996. Den bär på spår av både vördnad och ”bön”. Det kändes mycket meningsfullt och var till stor hjälp för mig att skriva och sedan vid olika tillfällenläsa den.


Till Tara

Tara – alla Buddhors moder,
dig hyllar jag!

Tara, så värdefull och sublim,
med smaragdgrön kropp,
grön som jade eller turkos,
på en strålande blå lotus
och en skinande vit matta av månljus.

Med strålande ögon,
talande händer,
ömt leende,
alltid redo.

Visa dig inför mig,
uppfyll min önskan,
välsigna mig med din närvaro,
så att jag kan bli som du.

Åh Tara,
du sköna varelse
som utstrålar våg på våg av lugnande ljus.
Du som skapar harmoni bland alla
och pekar mot sanningen.

Åh Tara,
visa dig inför mig.