a buddhist life

2012-01-30T13:01:00.000+01:00

Kommande på Stockholms Buddhistcenter.

affisch av: Micke Sundström.

Paul Klee

2011-10-22T06:42:00.002+02:00

Ad Parnassum, Paul Klee. klicka bilden för större...

Berusad av Paul Klee, efter ett besök på Louisiana i Humlebeck med Ingrid. Som vanligt är jag mer lockad av färgernas och formernas spel än att finna betydelser och tolkningar. Ad Parnassum var en av de stora behållningarna i den välgjorda filmen om Klee. Stannade uppe alltför länge igår kväll och fann mer bilder på nätet. Om jag bara kunde stanna upp och titta på en bild, länge, skulle en djup tillfredsställelse infinna sig. Jag anar den bakom hörnet.

Siddharthaekvationen rubbas

2011-10-05T14:49:00.000+02:00

I måndagens DN, 3 oktober 2011, på sidan 7 i Kulturdelen fanns det en dikt av Göran Greider med flera referenser till Siddharta – alltså Buddha – som jag citerar här nedan. Siddhartha brukar skrivas med ett extra "h" på slutet som här, men man undrar vad Buddha betyder för Greider. Något i alla fall eftersom referensen finns där, fast man oxå undrar varför han använder Siddhartha istället för Buddha. Kanske han läst Asiens ljus av Arnold. Dikten i sin helhet, ja, vad ska jag säga? En del fina ordvändningar och bilder. "den som verkligen drar i trådarna" tycker jag självklart om. Och det finns en antydan om ett stort ljus, som förknippas med Siddhartha, alltså Buddha.

Siddhartaekvationen rubbas

Det absoluta universum är sedan länge

reducerat till ljus.

Alla gudar har dragit sig

tillbaka till

den absoluta ljushastigheten;

där vaktar de varats gränser.

Shiva och Vishnu

Allah och Jehova

vaktmästaren Siddharta

(den som verkligen drar i trådarna):

jag ser dem på det stora kontoret, loja

tjänstemän anställda av ljuset.

De rullar tummarna,

de har slutat klättra i lönekarriärerna,

det är helt enkelt total stiltje.

…

Siddharta lyfter på ena ögonbrynet.

Profeterna börjar fundera,

leka lite ängsligt med pennorna på bordet.

Albert Einstein tänkte ju kalla sin

teori invariansteorin

eller rentav Siddhartaekvationen

för att ljuset var så bländande starkt

så orubbligt

i detta flytande universum.

…

Ljuset faller.

Lysröret är trasigt, flämtar.

Och om det bara är en felmätning

så har denna felmätning

som spränger Siddhartaekvationen

redan gett upphov till nya matematiker

nya kosmos i våra

underbara huvuden.

Attadanda sutta – att rusta sig

2011-08-24T11:44:00.003+02:00

I sin bok, Gautama Buddha, citerar Vishvapani några av dessa verser från Attadanda sutta (från den tidiga suttasamlingen Sutta nipata), i en relativt ny och väldigt levande översättning av Andrew Olendzki (som är verksam i Vipassanatraditionen och undervisar vid Barre Centre for Buddhist Studies). Under vår sommarretreat på Dharmagiri, då vi utforskade den historiska buddhan och försökte "möta" honom, då översatte jag denna text. Vi använde sedan den flera gånger, läste den högt, lät den sjunka in och ha sin effekt. Mycket av Dharma tycks vara just detta: att möta och öppna sig för någon aspekt av Dharma och sedan låta den ha en effekt, på hela ens väsen. Gradvis påverkar den oss, förändrar oss, men det sker inte helt av sig självt; vi måste ständigt utsätta oss för detta välgörande möte, denna ibland ganska utmanande kontakt.

(utdrag från Sutta nipata 4.15)
översättningen från pali till engelska av Andrew Olendzki,
här finner du originalet: © 2005–2011
(från engelska till svenska av Viryabodhi)

Andrew Olendzkis introduktion
Samlingen av texter som kallas Sutta-nipata är troligtvis en av de mest brokiga i hela palikanon, och kapitlet som denna sutta kommer från, Atthaka-vagga, kan mycket väl utgöra den äldsta delen av hela kanon. Den är författad mestadels på vers och rymmer en del underbar poesi.

Det finns något särskilt rörande för mig i denna dikt, kanske för att den är skriven i första person och verkar avslöja hur Buddha själv kom till förståelse; kanske för den sårbarhet som lyser igenom i första strofen, där han medger den rädsla och skrämmande upprördhet han känner inför människans belägenhet. Eller så kanske det är den rena enkelheten i först, problemet (att människor gör varandra illa), och orsaken till det (den grundläggande mänskliga själviskheten, som drivs av begäret), och slutligen lösningen på det hela (att släppa på egots bindningar). Hur lätt han så ofta får det att låta!

Den första raden talar kanske mot det sunda förnuftet. Den konventionella visdomen skulle hävda det vore förståndigt att “rusta sig” om man upplever sig hotad eller rädd. Men Buddhas visdom går djupare och visar hur detta egentligen ger upphov till ännu mer rädsla. Känner vi oss verkligen tryggare när vi går till motangrepp mot våra kritiker eller motståndare? Den kultur vi lever i tycks mena det; men Buddha erbjuder oss ett alternativ, som kommer från hans egen erfarenhet.

Frasen som här översätts med “rusta sig”, som också är suttans titel, översätts på andra ställen som “att omfamna våldet” (Norman) eller “våldsamt uppträdande” (Saddhatissa). Bilden som ligger till grund för detta är en person som tar tag i en käpp (danda); käppen är en vanlig symbol i indisk litteratur för både våld och bestraffning.

Som läsare är det svårt att inte dras med i författarens känslostorm. Spänningen stiger allteftersom rädslan och förtvivlan växer, och brister sedan plötsligt när insikten kommer, att – precis som ett djur drivet till vansinne av en skada – mänskligheten inte är ond av naturen utan bara drivs till våld av det oupphörliga trycket från begäret.

Den senare delen av dikten beskriver hur man odlar ett sinnestillstånd som undviker den dysfunktionella tendensen att projicera och hävda sig själv i varje situation.

Dessa få verser omfattar alla fyra ädla sanningar: lidandet som manifesterar sig som våld, dess orsak som är taggen i hjärtat [och begäret], “upplösandet” eller övervinnandet av detta, och vägen att odla den osjälviskhet som utgör den sanna friheten.

Rädsla kommer av att rusta sig.
Bara se hur många som strider!
Jag ska berätta om den förfärliga rädslan
som fick mig att skaka i hela kroppen:

När jag såg mänskor flänga omkring,
som fisk i alltför grunt vatten,
så elaka mot varandra!
– när jag såg detta, blev jag rädd.

Denna värld saknar helt och hållet kärna;
den skakar i alla riktningar.
Jag längtade efter att finna en plats
oskadd – men jag kunde inte se den.

När jag såg mänskor låsta i konflikter,
blev jag fullständigt utom mig.
Men sen upptäckte jag här en tagg
– svår att upptäcka – som satt djupt i hjärtat.

Det är blott när stungen av denna tagg
som man springer åt alla håll.
Så om denna tagg dras ut
– då springer man inte, eller sjunker.
[/eller slår sig till ro].
…

Den som här har korsat begären,
världens bojor, så svåra att korsa,
han sörjer inte, hon grämer sig inte.
Hans ström är skuren av, hon är helt befriad (obunden).

Det som hände tidigare – släpp det!
Allt som komma skall – bry dig inte!
Håll inte fast i det som ligger emellan,
och du kommer att vandra helt i frid.

För den som saknar “jag-skaparen”
genom hela kroppen och sinnet,
och som inte sörjer det som inte är,
den är obesegrad i världen.

För den som saknar “detta är mitt”
eller något som “det där är deras”
och inte ens finner “själv-het”,
han sörjer inte över “jag har inget.”

…

Regnmolnet

2011-07-22T20:54:00.005+02:00

I den viktiga mahayanasutran Den vita Lotussutran finns denna vackra beskrivning av Buddha och dharma, de är likt ett stort moln som regnar rikligt på allt och alla; och alla – vilket är av största vikt – och allt tar emot regnet och växer i enlighet med sin natur. Visst kan man tycka att Buddha är lite kaxig, om inte ganska säker på sig själv. I palikanon kan man också finna prov på detta obändiga självförtroende hos Buddha, men samtidigt bör vi påminna oss att den Buddha som talar i Den vita Lotussutran inte är densamma som talar i palikanon. "Buddha" här såväl som i många andra mahayana-sutror är en sorts kosmisk buddha, utanför tid och rum; upplysningen som talar bortom ifrån. Hur som helst, efter denna lilla korta introduktion, kommer här ett utdrag (översatt av Lisbeth Hvarfner).
(bilden är från Dharmagiri, juni 2011)

Regnmolnet

"Det är likt ett stort moln
Som höjer sig över världen,
Och täcker allting överallt,
Ett ljuvligt moln fyllt av vatten;
Blixten flammar och bländar,
Åskan vibrerar i fjärran,
Bringar glädje och lättnad till alla.
Solens strålar är beslöjade,
Och jorden har fått svalka;
Molnet sänker sig och sprider sig,
Som om det kan fångas och samlas;
Regnet i det faller jämnt fördelat överallt
Kommer ned på alla sidor,
Rinner generöst i strömmar,
Genomsyrar landet.
På berg, i floder, i dalar,
I gömda skrymslen växer det
Plantor, träd och örter;
Träd både stora och små.
Skott av den mognande säden,
Vinrankor och sockerrör.
Närda blir de av regnet,
Berikade i överflöd;
Den torra jorden blir fuktad,
Örter och träd står i blom tillsammans.
Av ett och samma vatten,
Som utgår ifrån molnet,
Får växter, träd, snår och skogar,
Vatten allt efter behov.
Alla de olika träden,
Höga, mellanstora, låga,
Allt efter sin storlek
Växer och utvecklar
Rötter, stjälkar, grenar, löv,
Blommor och frukter med sina strålande färger;
Vart än det enda regnet når,
Blir allting friskt och skinande.
Allt efter sin kropp, form och natur,
Om stor eller liten,
Får det berikande (regnet),
Fast det är ett och detsamma,
Var och en att blomstra.
På samma sätt uppträder
Buddha här i världen,
Som ett stort moln,
Som fullständigt täcker allt;
Och när han kommit till världen,
Urskiljer han och förkunnar
För alla levandes skull
Sanningen i relation till alla lagar.
Den store helige, hedrad i världen,
Bland gudar och människor,
Och bland andra varelser,
Utropar runt denna världen:
"Jag är Tathagata,
Den mest ärade bland människor;
Jag uppträder i världen
Som detta stora moln,
För att berikande regna på alla
Förtorkade levande varelser,
För att lösa dem från elände,
För att nå fridens glädje,
Glädjen i den här världen
Och glädjen i nirvana.
Gudar, människor och varenda en!
Lyssna väl med sinnet.
Kom till mig, ni,
Se den oförlikneligt ärofulle!
Jag är den ärade i världen ,
Som saknar sin like.
För att ge varje varelse ro,
Kommer jag till världen,
Och till mängden av levande,
Förkunnar jag den rena lagen,
Mild som dagg;
Den ena och enda lagen
Om befrielse och Nirvana.
Med överskridande röst
förkunnar jag denna sanning,
Tar alltid den stora vagnen
Som mitt ämne.
På alla ser jag alltid
Och överallt rättvist,
Utan skillnad på person,
Eller med tanke på kärlek eller hat.
Jag föredrar ingen särskild,
Har heller ingen begränsning;
Som jag förkunnar för en person
Så förkunnar jag för alla.
Alltid förkunnar jag lagen,
Upptagen av intet annat;
Var jag går, kommer, sitter, står
Är jag aldrig trött på
Att sprida den rikligen på världen,
Likt det allt berikande regnet,
På hyllad och ödmjuk, hög och låg,
Laglydig och lagbrytare,
De med fulländad karaktär,
Och de med ofulländad,
Ortodox och heterodox,
Kvicktänkt och trögtänkt,
Rättvist fäller jag lagens regn,
Oförtröttligen."

En hymn till Buddha

2011-07-03T19:32:00.005+02:00

För några år sedan fick jag ett litet häfte av min vän Vidyasuri som hette "Hymn to the Buddha" – en hyllningssång i drygt 150 verser, av en tidig buddhist vid namn Matrceta, som levde under det första århundrandet v.t. (vår tideräkning). Dess titel är egentligen Satapañcasatka, som bokstavligen betyder "hymn i hundra verser". Den är översatt till engelska av Shravasti Dhammika, en australiensisk bhikkhu som bor i Singapore och är: "spiritual advisor to the Buddha Dhamma Mandala Society in Singapore." Citat från hans intressanta blogg, som jag även tidigare refererat till: Dhamma musings.

(bilden till höger är en målning av Buddha, av Chintamani, som hänger på Taraloka retreat centre, Shropshire, UK.)

Under en ensamretreat 2005 översatte jag denna hymn till svenska och har sedan putsat på den under årens lopp. Nu har jag publicerat översättningen på min hemsida: Hymn till Buddha. Det är en fantastisk lovsång om Buddhas olika egenskaper, som de framträdde för Matrceta i hans kontakt med Buddha i sanghan på den tiden och genom de texter han var förtrogen med, som då var nedtecknade. Man ser givetvis spår av de kanoniska texterna i hymnen, men den bär också prägel av författarens stora hängivenhet och insikt i Buddha och hans betydelse. Dhammika citerar i sitt förord den kinesiska pilgrimen I-tsing (som reste i Indien på 600-talet v.t.) som säger om Matrcetas poem:

”These charming compositions are equal in beauty to the heavenly flowers and the high principles which they contain rival in dignity the lofty peaks of a mountain. Consequently in India all who compose hymns imitate his style, considering him the father of literature. Even men like Bodhisattvas Asanga and Vasubandhu admire him greatly. Throughout India everyone who becomes a monk is taught Matrceta’s two hymns as soon as they can recite the five and ten precepts.”

Hymnen måste med andra ord haft ett stort inflytande på den tidens munkar och buddhister, och fungerar som en slags Buddhanusati; en kontemplation av Buddha. Här är verserna om Buddhas tal, från min översättning:

VII. Hyllning till talet

67-8. Med välvalda och betydelsefulla ord, sanna och ljuva,
ord som var djupsinniga eller enkla, eller både och,
komprimerade eller mångfaldiga.
Om man hörde sådana ord från dig, skulle då inte även en motståndare
övertygas att du var allvetande?

69. Vanligtvis var ditt tal genomgående ljuvt,
men när det behövdes var det annorledes.
Oavsett vilket, var varje ord väl yttrat
eftersom det alltid nådde sina syften.

70. Mjukt eller hårt, eller både och,
hade alla dina ord, när de destillerats, endast en smak. (10)

71. Åh, så rena, fulländade och strålande dina handlingar är,
att du använde dessa juvelliknande ord på sådant vis.

72. Från din mun så kär för ögat, föll ord så ljuva för örat,
likt nektar från månen. (11)

73. Dina yttranden är likt vårregn över passionernas yrande damm,
likt Garudafågeln som dödar hatets orm. (12)

74. De är likt solen som gång på gång
skingrar okunnighetens mörker,
likt Shakras spira som klyver stolthetens berg. (13)

75. Ditt tal utmärker sig på tre sätt:
grundat i fakta är det sanningsenligt,
dess rena motiv skapar ingen förvirring,
och relevant som det är, är det lätt att förstå.

76. När man först hör dina ord blir sinnet exalterat
men när man reflekterar över deras innebörd
sköljer de bort all passion och okunnighet.

77. De går till hjärtat hos alla.
Medan de tröstar de sörjande, skrämmer orden de ovarsamma
och väcker de som är uppslukade av nöjen.

78. Dina ord är i sanning för alla: de gläder de visa,
styrker dem med medelmåttigt förstånd
och lyser upp sinnet hos dem med svagt förstånd.

79. Dina yttranden hjälper människor att släpa falska föreställningar
och drar dem mot nirvana.
De avlägsnar svagheter och får det goda (dygderna) att flöda.

80. Din kunskap omfamnar allt,
din medvetenhet är ständigt närvarande
och sålunda blir det du säger alltid av.

81. Eftersom du aldrig talar vid fel tidpunkt
eller på fel plats eller till fel person,
är dina ord likt skickligt riktad energi,
där ingenting går till spillo.

Läs mer här: Hymn till Buddha

Stop buying stuff and learn how to be happy instead

2011-03-27T10:01:00.006+02:00

Well, I stumbled upon this lively and so responsive talk by Ratnaguna, given at Manchester Buddhist Centre, 26 February 2011. The original title also included: "Recycling is not enough ..."

Ratnaguna finishes this talk with first reading a Song of joy by Milarepa, the famous Tibetan hermit and poet, and realised guy; then Ratnaguna reads his own Song of happiness.

'Stop Buying Stuff and Learn How To Be Happy Instead' - Ratnaguna from Clear Vision Trust on Vimeo.

Here is the song by Milarepa (from "The Hundred Thousand Songs of Milarepa", transl. C.C.Chang, p. 422 volume two, Shambhala Publications):

I am a yogi who lives on a snow-mountain peak.
With a healthy body I glorify the Mandala of the Whole.
Cleansed of vanity from the five poisons,
I am not unhappy;
I feel nothing but joy!
Renouncing all turmoil
and fondness of diversion,
I reside alone in perfect ease.
Forswearing the bustle of this world,
joyfully I stay in no-man's land.
Since I have left embittered family life,
I no longer have to earn and save;
since I want no books,
I do not intend to be a learned man;
I pratice virtuous deeds,
I feel no shame of heart.
Since I have no pride or vanity,
I renounce with joy the saliva-splashing debate!
Hypocrisy I have not, nor pretension.
Happy and natural I live
without forethought or adjustment.
Since I want nor fame nor glory,
rumors and accusations disappear.
Wher'er I go, I feel happy,
whate'er I wear, I feel joyful,
whatever food I eat, I am satisfied.
I am always happy.
Through Marpa's grace,
I, your old father Milarepa,
have realised samsara and nirvana.
The yoga of joy ever fills my hermitage.

Hymn till Vajrasattva

2011-01-02T19:49:00.002+01:00

Hymn till Vajrasattva
(av Dharmachari Ananda)

Om! Bandet till den diamantlika varelsen
Beskyddaren av min innersta natur
Må din orubbliga visdom vara min visshet
Din diamantlika natur för alltid stå vid mitt väsens säte
Var stadig för mig i tider av konflikt och självtvivel
Låt mig inse glädjen av ansträngning med ett rent motiv
Låt mig inse den stora kärleken som för alltid strömmar genom hela universum
Låt lyckans tecken åtfölja allt jag gör
Låt din fulländade natur spontant uppstå inom mig
Låt alla tankar på separation och orenhet upplösas
Låt kedjan av förflutna tankar brytas för alltid
Låt mitt sinne med ens inse dess ursprungliga renhet
Skrattet från det obundna sinnet (hjärtat) ekar för alltid
Allting är välsignat med buddhasinne
Frigör mig, o du diamantstyrkta och juvelprydda
Omslut mig, o du som är bortom all tid och rymd
Tro på min innerliga strävan
Förgör allt tvivel
Skingra all okunnighet och allt mörker med ditt strålande diamantljus
O stora hjälte av det universella bandet
Låt all rädsla utplånas!

Översättning Viryabodhi

Taras födelse

2010-12-24T10:42:00.011+01:00

och här kommer historien om Taras födelse, som Vessantara så vackert berättat (se längst ned för referenser.)

Bilden till höger är på Tara, från en väggmålning/fresk i Alchi-klostret, Laddakh.

...

(I det förra kapitlet, om Vajrapani, tittade vi på de olika negativa mentala vanorna man måste bryta igenom för att kunna uppnå transcendental insikt. Den här insikten är något man upplever bortom tid och rum. Buddhistiska lärare anammar därför den åsikten (vilket även en del västerländska filosofer gör) att tiden är en funktion av medvetandet. Låt oss därför ta ett steg ut ur tiden, åtminstone i fantasin, ut i den tidlösa och gränslösa blå rymden ...)

...

"I den rena blå himlen finns ett stort vitt moln. Molnet består av ljus, precis som allt annat i denna inre värld. Genom att blott titta på det fylls vi av frid. På något vis utstrålar det vänlighet.

Mitt i detta stora vita ljus finns det ett par blå ögon, som tittar nedåt. Det är de skönaste ögon som världen någonsin sett. När vi ser in i dessa safirblå ögon lägger vi märke till ett antal scener som speglas i dem. Vi ser kvinnor i smärta föda fram hoppets nya generationer och efter en tid ser vi dessa hopp släckas på sin dödsbädd, lika hjälplösa som då de föddes.

Speglade i dessa ögon ser vi arméer som marscherar iväg i pomp och ståt, och återvänder i sargade led, bärande på sårade och döende. Där finns människor med djurhudar och stora klubbor, människor med brynja och dragna svärd, människor med kakiuniformer och gevär, tekniker med vardagliga kläder som tittar på skärmar och trycker på knappar.

Där finns lerhyddor och storstäder. Där finns älskande förenade, älskande separerade och älskande som hatar varandra. Speglingarna fortsätter i all oändlighet. Ju mer vi ser, desto mer verkar de upprepa sig. Ansiktena förändras, landskapen skiftar, men där finns alltid födelse, byggande, nytt hopp, ett kortvarigt blomstrande, ... sedan försvagande, undergrävande, destruktion – ålderdom, sjukdom, död.

Speglingarna blir suddiga, likt bilder som speglas i en orolig sjö. Tårar formas, likt dagg, i dessa utsökta ögon och faller i två strida strömmar. De faller mot jorden, där de bildar två dammar. De flödar oupphörligt som ett gensvar på det lidande som speglas i de tårfyllda ögonen. Gradvis bildas en stor sjö av tårflödet.

Sakta rör sig vattnet i sjöns mitt av något som stiger upp från dess djup. Ur den tårfyllda sjön stiger en oändligt vacker pastellblå lotusblomma upp. En ström av tårar faller ned i lotusblommans mjuka mitt och omvandlas till en vit fullmåneskiva.

Precis ovanför månskivans yta framträder sakta ett jadegrönt ljus. Konturerna för ljuset blir allt tydligare, utan att för den skull bli solida. Vi beskådar en bodhisattvas födelse, som också är en prinsessa, en gudinna.

Hon är till färgen jadegrön, klädd i en regnbågsfärgad kjol, med ett meditationsband runt kroppen. Hon är smyckad med ädelstenar, i halsband, armband, ankelkedjor, örhängen och bär en tiara av ädelstenar. Hon sitter i meditationsställning, med den vänstra foten vilande mot lotusblomman. Hennes högra fot tar ett gracilt steg framåt och möts av en liten pastellblå lotusblomma som höjer sig ur sjön, för att erbjuda ett fotstöd. Hennes högra arm sträcker sig nedåt och handryggen vilar mot det högra knät, och handen är öppen i den högsta givmildhetens mudra. Hennes vänstra hand håller hon framför hjärtat, med handflatan utåt, tummen och ringfingret rör vid varandra, så att de andra tre fingrarna pekar uppåt. Denna mudra ger beskydd och oräddhet, genom att åkalla de tre juvelerna. Tummen och ringfingret håller delikat i en lotusstjälk, som skruvar sig uppåt och vecklar ut sig till tre blommor vid hennes vänstra axel. Där finns en knopp, en halvt utslagen blomma och en fullt utslagen och öppen blekblå blomma. Hon är sexton år gammal, har vågigt svart hår och är oerhört vacker.

När denna magiska födelse är fullbordad, öppnas hennes jadegröna ögonlock för första gången och avslöjar två fulländade blå ögon, identiska med de hon föddes ur. Hon ser ut över världen och den tårfyllda sjön och sedan upp mot det stora vita molnet, medkänslans moln, högt ovan henne. Hennes ansikte spricker upp och öppnar sig i ett leende av sådan skönhet och ömhet att hela världen skälver av glädje.

Från hennes hjärta börjar ljusstrålar flöda fram. De strålar genom medkänslans regndroppar, som fortfarande faller runtomkring henne, och bildar en myriad av regnbågar, som dansar och spänner ut i alla riktningar. Varje regnbåge viskar något. Som luftburna budbärare bär de på ljudet som kommer från hennes hjärta. De viskar till sjöns oroliga vatten, som stillas och lägger sig till ro. De viskar till de fallande tårdropparna, som vänder om och förvandlas till värdefulla offergåvor riktade till medkänslans moln högt ovan dem. Regnbågarna viskar sina ljud till universum, till dig och mig. Och ljudet är om tare tuttare ture svaha. Det är den vackra gröna prinsessans mantra. Det är början till slutet för allt vårt lidande.

Vi har bevittnat bodhisattvan Taras födelse. Traditionen säger att hon föddes ur medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvaras, tårar när han skådade lidandet i världen. Eftersom hon föddes ur Avalokiteshvaras tårar, hänvisar man ibland till henne som "medkänslans kvintessens". Hon är medkänslan när den är som mest öm och innerlig.

När vi möter Taras vackra figur, upplever vi kanske även upplysningen i dess mest tillgängliga form. Tara är särskilt lätt att närma sig. Den lotus som hon sitter på växer ur en damm på jorden, men när vi talar om upplysningen i dess mest tillgängliga form, måste vi tolka detta poetiskt."

(från Meeting the Buddhas, Green Tara – the quick way to wisdom, Vessantara, Windhorse Publications (1993), s. 171-172. Numera finns denna text i A guide to the Bodhisattvas, Vessantara, Windhorse Publications (2008); ; finns även på AdLibris – översättning Viryabodhi)

Tara

2010-12-17T19:40:00.006+01:00

gröna Tara

(den här artikeln publicerades i senaste numret av Buddhism-nu, tyvärr även det sista, men här lite längre och med dikten med.)

Min första kontakt med den så intagande och mytiska bodhisattvan Tara var på min första retreat med Buddhistiska gemenskapen Triratna, en sommarvecka i Småland 1985, då vi hade Bodhisattvaidealet¹ som tema. Jag minns att vi studerade en text om just detta ideal och att Dhirananda frågade mig (om idealet): ”Vad tycker du, Anders?” Till denna enkla fråga kunde jag inte svara något vettigt, idealet verkade så vackert och självklart.

Jag minns också att Dhirananda bad mig att i en sjufaldig puja högläsa hela kapitlet om virya, från Shantidevas En bodhisattvas liv. Det var många sidor och svettigt, och på ett märkligt vis kanske ett förebådande om det namn jag fick fem år senare vid ordination. Vi mediterade också mycket, gjorde puja och reciterade mantran (och jag undervisade i yoga varje morgon). Bland de mantra vi reciterade fanns gröna Taras mantra: Om tare tuttare ture svaha. Mantrat är som en lek med Taras namn och har egentligen ingen bokstavlig betydelse. Tara som namn sägs främst betyda ”räddarinna” eller ”den som leder en över” samsaras flod till den andra stranden, av uppvaknande.² Och jag minns hur vi efter retreaten – jag och en holländska – reciterade Taras (och Padmasambhavas) mantra på Älmhults tågstation och var allmänt lyriska.

Min introduktion till Tara var alltså indirekt, genom hennes mantra och hennes upplysta egenskaper som förmedlades genom det, och genom erfarenheten hos personen som startade mantrat. Ett mantra sägs vara en ljudsymbol precis som en bild är en visuell symbol, en bärare av ett andligt innehåll. Det andliga innehållet ligger bortom orden och begreppen, och förmedlar upplysta egenskaper, i Taras fall medkänsla. Tara sägs vara själva essensen av ömhet och aktiv medkänsla. Hon sägs alltid komma när man ropar på henne och hon sägs skydda mot en mängd olika hot.

Tara är en av de mest populära och omskrivna bodhisattvorna. Märkligt nog är hon den som många av de lärda mästarna mediterade över och det finns en mängd hyllningssånger, pujor och sadhanor (meditationer med verser och ritualer) tillägnade henne. Tara har en mängd olika former, varav den gröna och vita är de vanligaste, men det finns också flera andra: en röd, svart, gul. Den mest välkända hyllningssången riktar sig till de tjugoen Tarorna och det finns en hyllning till hennes etthundraåtta namn. Martin Willsons bok In Praise of Tara, Songs to the Saviouress (Wisdom Publications, 1996) innehåller en bra beskrivning av hennes värld och flera översatta hyllningssånger.

Under min buddhistiska bana har hon funnits med, men vid ordination var det inte hennes meditation (sadhana) jag fick, utan Vajrasattvas.³ Efter att flera år ha mediterat över honom, den ursprungliga renhetens och det vita ljusets buddha, började jag känna ett behov av andra egenskaper. Tara, den gröna Tara, var den som då gjorde sig påmind. Jag bad Subhuti, som ordinerat mig, om lov att börja meditera över henne och fick hans välsignelse. Men det tog tid innan jag kom igång att meditera över henne mer formellt.

Under en ensamretreat 1996 i de spanska bergen ovanför Benidorm vandrade jag en dag nedför en grusväg och tänkte i all stillhet: ”Undrar hur det skulle vara, om jag verkligen var gröna Tara?” Och för ett litet ögonblick var jag det – och ganska överrumplad också. Jag var grön och jag var Tara, men det hela flög förbi så snabbt att jag inte förstod vad det innebar eller vad jag skulle göra med det. Men det var en påtaglig upplevelse, en sådan som drabbar oss lite då och då i livet. Den visade vad som är möjligt med föreställningsförmågan. Om det var samma dag eller dagen efter minns jag ej, men jag skrev denna dikt tillägnad henne:
 

Till Tara

Tara – alla Buddhors moder,
dig hyllar jag!
Tara, så värdefull och sublim,
med smaragdgrön kropp,
grön som jade eller turkos,
på en strålande blå lotus
och en skinande vit matta av månljus.

Med strålande ögon,
talande händer,
ömt leende,
alltid redo.

Visa dig inför mig,
uppfyll min önskan,
välsigna mig med din närvaro,
så att jag kan bli som du.

Åh Tara, du sköna varelse
som utstrålar våg på våg av lugnande ljus.
Du som skapar harmoni bland alla
och pekar mot sanningen.
Åh Tara, visa dig inför mig.⁴

Jag skrev dikten på engelska, eftersom jag bott drygt nio år i England vid det laget. Den fångade en del av hennes välkända attribut och egenskaper. Taras gröna färg varierar i olika sammanhang och precis som de gröna skogarna och den gröna sköna naturen, förmedlar hon lugn, tillförsikt, trygghet och oräddhet. Hennes händer uttrycker generositet och oräddhet. I en mytisk historia sägs hon födas ur Avalokiteshvaras⁵ tårar, då han kontemplerar lidandet i världen. Hon tillhör därför Lotusfamiljen⁶, som den rubinröda Amitabha Buddha är överhuvud för.

I en del bilder ser man därför en liten röd Amitabha sitta framför hennes hårknut på huvudet eller ovanför hennes huvud. Amitabha är den nedåtgående solens och det eviga ljusets och kärlekens buddha, förknippad med meditation. I andra bilder är Tara förknippad med den gröna buddhan Amoghasiddhi, som bor i de mytiska norra landskapen och har midnatt som sin tid. Han tillhör karmafamiljen och äger den visdom som får allting gjort, på ett magiskt obesvärat vis.

Hennes händer talar: höger hand sträcker sig ned, handryggen vilar mot höger knä med handflatan uppåt (generositetens mudra eller gest) och vänster hand håller hon snett framför hjärtat, med handflatan utåt och tumme och ringfinger vidrörande varandra (oräddhetens mudra).

Tara sitter på en vacker blå lotus och en månskiva, som alla bodhisattvor gör. Lotusen symboliserar en naturlig andlig utveckling, som inte kan forceras, utan mer ödmjukt behöver odlas med hänsyn till ens behov och tillstånd. Månskivan är en symbol för det upplysta sinnets rena, obefläckade natur, och fångar lite av det magiska i en andlig upplevelse – den är fascinerande, vacker och upplyst som av något annat.

Hennes högra fot tar ett steg nedåt och möts av en liten lotusblomma. Tara är alltid redo att röra sig mot det lidande hon möter och agerar i varje situation där hon behövs – aktiv och redo som medkänsla måste vara. Hennes vänstra fot vilar mot lotusblomman hon sitter på, i meditationsställning – hon är grundad i sin inre upplevelse, av stillhet och visdom.

Hon sägs vara alla buddhors moder som troligtvis syftar på medkänsla och visdom, som är alla buddhors essens (en koppling till Prajnaparamita, visdomens fulländning, en texttradition i mahayanabuddhism som också blev en gudinna, en kvinnlig buddha).

Men vem är egentligen Tara? Hur kan jag någonsin beskriva i ord vad hon ger mig och hur hon inspirerar mig? Så här skriver Vessantara så passande i sin omtyckta och viktiga bok Meeting the Buddhas:

”Tara är upplysningen som stiger ned till oss, sträcker ut en hand och lyfter oss upp. Hon är tomheten, klädd i dess finaste dräkt. Men hennes tillgänglighet kan ge upphov till missförstånd. Eftersom hon är uppvaknandet som visar sig för oss i en sådan förtrolig och attraktiv skepnad, kan vi lätt undgå att se hennes sanna natur. För män kan hon fungera som en animafigur, för kvinnor som en förebild, och för båda könen som en sorts natur- eller jordgudinna. Hon kan emellertid inte definieras utifrån något av dessa synsätt, och ytterst sett är hon ingen – och mer än någon – av dem. Hon är förkroppsligandet av transcendental medkänsla. Hon är det ogripbara, det ofattbara, som visar sig för oss på ett sätt som vi stackars dödliga människor lätt kan ta till oss. Det här blir tydligare när vi kontemplerar det faktum att hennes kropp är gjord av ljus, [och därför tom på fast materia, (övers. tillägg)]. Hon visar sig men är tom, hon varken existerar eller inte existerar.

Allteftersom vi ser djupare in i hennes natur, inser vi att hon inte alls är grön, inte håller upp en lotusblomma, inte stiger ned med sitt högra ben. Hennes vackra form är blott en port till en djup inre upplevelse som varken har färg, form eller kön. Den yttre uppenbarelsen av Tara är blott en liten mullvadshög som döljer ett berg av upplysta egenskaper. Tara är alltså både lätt att närma sig och ogripbar, bekant men ändå bortom all förståelse.”⁷

Det här stämmer med min egen upplevelse, och givetvis har jag också en påtaglig hjälp av Tara och hennes symbolik i min vardag. Genom att meditera över henne, recitera hennes mantra och minnas hennes egenskaper, blir de på något vis en del av min egen upplevelse. Jag försöker möta mina rädslor, det jag instinktivt vill undvika, och även gå in i svåra situationer, där jag utmanas men också har mycket att lära. Men jag är pinsamt medveten om att jag har lång väg kvar till Taras orädda hjärta.

Jag tänker på hennes ögon, som ser med en ofattbar mildhet och ömhet ut över världen, på allt det lidande som människor – och djur – går igenom. Hon ser tålmodigt ut över världens på många vis sorgliga tillstånd. Och hon känner med vad hon ser, hennes milda ögon nästan smeker och stillar lidandet. Genom detta inspireras jag att själv försöka se med hjärtats vänliga ögon, att våga möta det svåra och sträcka ut min hand till dem som har det svårt.

Symboler, metaforer och historier – som i Taras fall – talar ett annat språk, som berör oss på ett kanske mer direkt sätt än vad mer rationella förklaringar lyckas göra. Myter och olika symboler är omistliga delar i mitt utövande av Dharma, utan dem vore jag en mycket fattigare dharmautövare. För mig råder det ingen motsättning mellan det rationella och det mytiska språket; de kompletterar helt enkelt varandra.

Egentligen är det inte så stor skillnad mellan dessa språk som man först kan tro, och det finns alltid ett syfte med symbolerna och det mytiska språket. Att ta det för bokstavligt, precis som man ofta gör med det mer rationella språket, leder till missförstånd. På så vis underminerar man kraften i symbolen och missar dess syfte.

Det är som i meditation: då vi mediterar på något behöver vi både ett klart fokus, en riktning, men samtidigt en öppenhet och känslighet inför vår ständigt förändrande upplevelse. Vi behöver en balans mellan dem och denna balans finns även hos Tara. Hon är både stilla och aktiv, sensitiv och orädd. Tara påminner mig om denna balans och alla dessa egenskaper. Om jag vänder mig mot henne, så möter hon mig halvvägs och, om jag tillåter henne, finns hon ständigt vid min sida.

Viryabodhi

¹ Bodhisattvan (en varelse, sattva, inställd på uppvaknande, bodhi) är mahayanabuddhismens centrala ideal för individen. Bodhisattvan strävar mot upplysning inte enbart för egen skull utan för alla varelsers skull. Den enskilde utövaren inspireras i sin praktik av de transcendentala/arketypiska bodhisattvorna, som Tara, Avalokiteshvara, Manjushri med flera, som nämns i mahayanatexter. Dessa gestalter är mer eller mindre upplysta och har vuxit fram i en sorts andlig evolution i buddhismens historia. I theravada refererar ”boddhisatta” endast till Shakyamuni Buddha och hans liv innan uppvaknandet.
² Ibland översätts Tara med ”stjärna”, men det är tydligen inte helt korrekt. På tibetanska kallas Tara för Dolma eller Drolma. ³ Vid ordination in i Buddhistorden Triratna tar man emot en sadhana som fokuserar på en buddha eller bodhisattva (sadhana är en meditationsövning som innehåller moment av mantrarecitation, visualisering och ofta hyllningsverser). Denna buddha eller bodhisattva är en direktlänk till Dharma bortom orden, säger Sangharakshita.
⁴ Viryabodhi, Guhyaloka retreatcenter, Spanien, 1996.
⁵ Avalokiteshvara är en annan bodhisattva som förkroppsligar medkänsla, Chenresig på tibetanska, på kinesiska Kuan Yin och på japanska Kwannon.
⁶ Dessa buddhafamiljer syftar på de fem buddhornas mandala, en viktig symbol som växte fram i sen mahayana- och tidig vajrayanabuddhism. De fem buddhorna är: Akshobya, den orubblige blå buddhan i öster, som är överhuvud i vajrafamiljen; Ratnasambhava, den juvelfödde gula buddhan i söder som är överhuvud i juvelfamiljen; Amoghasiddhi, obehindrad framgång, den gröna buddhan i norr som får allting gjort, överhuvud i handlingsfamiljen, och slutligen Vairocana, upplysaren, den vita buddhan i mandalans mitt, överhuvud i Tathagata- eller buddhafamiljen. ⁷ s. 174, Meeting the Buddhas, Vessantara (Windhorse Publications, 1993). Översättning Viryabodhi. Numera är boken utgiven i tre delar: A Guide to the Buddhas, A Guide to the Bodhisattvas och A Guide to the Tantric Deities, alla utgivna av Windhorse. Den citerade texten finns numera i guiden till bodhisattvorna.

Imagination in the spiritual life

2010-11-02T13:08:00.008+01:00

I've been listening to these talks lately, and working my way through them. I'm very grateful to Subhuti for doing this and in many ways taking Bhante's thinking further, and sometime sticking out his neck, thinking on his feet and exploring. Sometimes I'm a little surprised that people take him so literally. Anyhow, I think the talks – available at www.freebuddhistaudio.com – were given to an Order context, so they assume some knowledge of the Triratna community, practices and perspectives on the Dharma. There are a lot of pearls and food for thought, the beginning of a much needed re-valuation of the Imagination. Sometimes you don't hear the questions, but that doesn't matter, stay with it and you will be richly rewarded. Below is the order in which the talks/material were given. Maybe I'll write more another day.

Cambridge Study Weekend
with Subhuti
October 2010

1. Introducing the Imagination (time: 1.07.46)
2. The History of the Imagination In the West - part 1 (1.32.02)
3. The History of the Imagination In the West - part 2 (1.01.20)
4. The Role of Art and Aesthetics In the Imagination (1.15.30)
5. Imagining the Buddha (1.17.59)

Subhuti also gave a series of three talks at the London Buddhist Centre, som time after the above talks in Cambridge, LOC 504, 505 & 511; here's a link to the first:
http://www.freebuddhistaudio.com/audio/details?num=LOC504

True spirit of Sangha

2010-08-31T18:12:00.003+02:00

And here is a short quote from "What is the Sangha?" – our theme for this autumn's mitra studies for men in Stockholm. How I treasure Urgyen Sangharakshita as my teacher. Above is a painting of Sangharakshita, by Aloka. Click on image to see other sizes.

"It is not enough to have a distant idea of Enlightenment, the theory of the Buddha's teaching, or a Buddhist organization. There is no future for Buddhism without a truly united and committed spiritual community, dedicated to practising together. And when Buddhists do come together in the true spirit of the sangha, there is then the possibility of inhabiting, for a while at least, the dharmadhatu, the realm of the Dharma. In this realm, all we do is practise the Dharma, all we talk about is the Dharma, and when we are still and silent, we enjoy the Dharma in stillness and silence together. The clouds of stress and anxiety that so often hang over mundane life are dispersed, and the fountains of inspiration within our hearts are renewed."

(page 22, What is the Sangha? by Sangharakshita)

Tanke – dikt av D H Lawrence

2010-08-31T10:31:00.005+02:00

Här är en dikt jag älskar. Fann bilden ovan på nätet

Tanke

Tanke; jag älskar att tänka.
Men inte att vrida på och bolla med redan färdiga tankar.
Jag avskyr den självtillräckliga leken.
Att tänka är att låta det okända livet bubbla upp i medvetenhet,
Att tänka är att testa utsagor mot samvetets prövosten,
Att tänka är att skåda in i livets ansikte och att läsa det som går att läsa,
Att tänka är att grunna över erfarenhet och att komma till en slutsats.
Att tänka är inte ett trick, en övning eller en serie undanflykter,
Att tänka är en människa i sin helhet, som är helt närvarande.

D. H. Lawrence

(översättning Viryabodhi, med hjälp av Peder)

(engelska originalet)

Thought

Thought, I love thought.
But not the juggling and twisting of already existent ideas.
I despise that self-important game.
Thought is the welling up of unknown life into consciousness,
Thought is the testing of statements on the touchstone of consciousness,
Thought is gazing onto the face of life, and reading what can be read,
Thought is pondering over experience, and coming to conclusion.
Thought is not a trick, or an exercise, or a set of dodges,
Thought is a man in his wholeness, wholly attending.

D.H. Lawrence

Padmavajra on the name change

2010-06-05T04:03:00.004+02:00

Here Padmavajra talks about his own response to names, the fwbo – once upon a time in Brighton – to the name as it was in India and finally to our new, more appropriate name. Thank you, Padmavajra.

'Changing our name to Triratna Buddhist Community' - Padmavajra from clear vision on Vimeo.

Red Tara mantra on Nordic Order retreat

2010-03-24T08:04:00.007+01:00

On the long weekend 18–22 March we had a Nordic Order retreat at Abhayaloka retreatcenter, in Finland. This time only eight of us gathered, four from Sweden, three from Finland and Vaddhaka from Tallinn. We had a very good time, enjoying each others company, tuning into each others lives, meditating (of course), seeing the video of Maitreyabandhu (se previous entry) as well as one of Bodhiketu – both of which we relished and discussed and pondered afterwards. The winter weather persisted outdoors, but indoors spirits were very good. In the last puja Liladhi led the Red Tara mantra (se video below, from my mobile), with a beautiful tibetan tune. I found the image to the left googling on Red Tara images. I was really taken by it and that she is red. Of course Tara is mostly green but there are many forms of her.

Apart from the programme I also translated an article that Liladhi had written about her work as a hospital clown, which is going to be pblished in the Swedish buddhist magazine Buddhism-nu, which I enjoyed doing and checking with her that I had understood everything. It's a fascinating read and an good example of Dharma work in the wider world. I hope it can be made available in English too, somehow.

Tomorrow I'm off on a retreat with Subhuti at Padmaloka, which will be interesting and I'm sure inspiring and invigorating to my Dharma practise.

Mindfulness for the whole person

2010-02-14T11:32:00.006+01:00

Last night I listened to Maitryebandhu's talk 'Mindfulness for Order members' which has a lot to say to all. He makes some good points and tells a few great stories from the life of a practitioner. It was given at a recent Men's National Order weekend at Padmaloka, in UK. Maitreyabandhu has recently published the book 'Life with full attention'. The video is found at www.videosangha.net

Thank you Videosangha and Maitreyabandhu!

Inspiration from Padmavajra and Padmasambhava

2010-01-22T05:51:00.008+01:00

Waking at 3 this morning, from an unsettling dream, I was unable to go back to sleep. I turned and twisted for an hour in bed, calculating in my head what it would cost to rent out Dharmagiri (for some reason), and chanting the Tara mantra, and ... But to no avail. At 4 I got up, went downstairs made a cup of tea, and then sat down in the sofa, crosslegged and started listening to a talk on Padmasambhava by Padmavajra. And then it made sense, or began to make sense, why this unrest, why this worry. As my friend Sven said last night in the mitra group: "When I wake up in the morning, I have this sense the problem is 'I'," he said and contimued: "I don't often remember the details of my dreams but I have a clear feeling tone of what has happened."

Unlike Sven I often remember my dreams, and sometimes wake from them, and sometimes only gradually does the feeling tone come through. So when later meditating this morning, I realised the problem is the 'I' – not Sven's, as we joked about last night, knowing we were all – each one of us – uniquely the problem. In other words, we were aware that it was our clinging to self, or defence of self or whatever, that truly is the problem.

So, what do you do? Well, there is no immediate answer, I assume. We need to sit with it, be with it, get to know it and then do all that we do in our Dharma practise. It is the cremation ground, the place where we meet our fear and our 'self', all of us. So listening to the accomplished master speaker, Padmavajra, talk about the life and myth of Padmasambhava (Guru Rinpoche), is something to do as well.

And here I must express my gratitude to you, Padmavajra, for your ever engaging, clear and inspiring talks. I know you do enjoy giving talks – that is not your cremation ground, as you say – but you share so much and open the door to the Dharma for us, again and again. So, thank you, and thank you to your and my own precious Teacher, Urgyen Sangharakshita, who ignited you, me and so many of us.

If you wish to listen to these talks here is a list of the talks in chronological order (it's a little difficult to get the order from www.freebuddhistaudio.com where you find them). You can click on the titles below, and off you go into a rich Dharma world and your inner experience.

”Life, myths and legends of Padmasambhava”
 talks by Padmavajra, from the Winter retreat at Padmaloka 2009-10

1. The Waste Land and the Found Child
2. Exile In the Creamation Grounds
3. In the Castle of the Skull
4. Transforming the Gods
5. Mastering the Mother Eater
6. The Land of the Flesh Eaters

(The image is a print of Padmasambhava that Paul Riches made in the 1990's.)

Lhasa de Sela

2010-01-17T18:52:00.005+01:00

a lovely singer who recently died:

LHASA_LIVE IN MONTREAL 2009, part 3 from vincent moon / temporary areas on Vimeo.

and the lyrics:

There is no end to this story
No final tragedy or glory
Love came here and never left

Now that my heart is open
It can't be closed or broken
Love came here and never left

Now I’ll have to live with loving you forever
Although our days of living life together
Of living life together are over

There's nothing here to throw away
I came to you in light of day
And love came here and never left

A beautiful reading

2009-12-02T07:08:00.004+01:00

On Monday we had a meditation evening on Sangha Night, led by Padmachitta, with readings on friendship from the Buddhist tradition and also a couple of Swedish poems (by Karin Boye and Hjalmar Gullberg, from the end of 'Förklädd Gud' in the latter case). The first reading was from A guide to the Buddhist Path, by Sangharakshita (photo by Dhammarati), which struck me as very to the point and a beautiful Dharma Teaching. Here it is:

Friendship

’Now the Exalted One saw that brother lying where he had fallen in his own excrements, and seeing him he went towards him, came to him, and said: `Brother, what ails you?' `I have dysentery, Lord.' `But is there anyone taking care of you, brother?' `No, Lord.' `Why is it, brother, that the brethren do not take care of you?' `I am useless to the brethren, Lord: therefore the brethren do not care for me.’

The main point of this section is contained in the sick monk's last reply to the Buddha: `I am useless to the brethren, Lord: therefore the brethren do not care for me.' This is a very shocking statement. It implies, sadly, that people are interested in you only so long as you are useful to them. It implies that they see you not as a person, but as a thing. (This distinction between treating a person as a person and treating a person as a thing was given currency in Western thought by the philosopher Kant.)

To treat a person as a thing is to treat him unethically. This is how the other monks were treating the sick monk. He was not useful to them, therefore they were not interested in him. He was left lying there in his own excrements. No one took care of him. There was no kindness between the sick monk and the other monks. There was no ordinary human friendship. Neither was there any sympathy, or sensitivity, or awareness. There could not be, because these are qualities you can experience only in relation to a person you actually see as a person. The other monks did not see the sick monk as a person. To them he was like an old worn-out broom or a broken pot. He was useless to them, so they did not care for him.

I need hardly remind you that we ourselves often behave like this. We often consider people primarily in terms of their usefulness. We do this even within the spiritual community. Sometimes we are more interested in someone's talents and capacities (as a bricklayer or accountant or lecturer) than in what someone is in themselves. If you are treated in this way, when you are no longer able or willing to employ your talents you may have the disappointing and disillusioning experience that nobody wants to know you. Nobody wants to be `friends' any more.

We must learn therefore to see persons as persons. There must be kindness between us. There must be spiritual friendship (Kalyana Mitrata). There must be sympathy, sensitivity, and awareness.

There are two principal aspects to persons treating each other as persons. These are communication and taking delight. These two are of the essence of friendship (friendship is what develops when two people start treating each other as persons).

Even in the case of ordinary friendship there is the great benefit and blessing of being able to share all our thoughts and feelings with another human being. It has been said that self-disclosure, the making of oneself known to another human being (being known by them and knowing that you are known by them), is essential to human health and happiness. If you are shut up in yourself without any possibility of communication with another person you don't stay healthy or happy long. In the case of spiritual friendship, we share our experience of the Dharma itself. We share our enthusiasm, our inspiration, and our understanding. We even share our mistakes. Communication then takes the form of confession.

The aspect of taking delight means that we not only see a person as a person, but we also like what we see. We take delight in what we see, just as with a beautiful painting or poem, except that here the painting or poem is alive, which makes it very exciting and stimulating indeed. Here we see, we like, we love, a person entirely for his own sake. This too happens in ordinary friendship to some extent and in spiritual friendship to a far greater extent. The primary meaning of kalyanais `beautiful', and in spiritual friendship we take delight in the spiritual beauty of our friend; we rejoice in his or her merits. Thus communication and taking delight are of the essence of friendship.

Sante i DN

2009-10-26T08:32:00.007+01:00

Ja, det var kul att se Sante i DN igår och givetvis på dn.se – på det stora hela.

Jag undrar givetvis om inte "gudsupplevelse" skulle stått med stora feta citattecken i sista meningen. Men det där var ju kanske en mindre sak i jämförelse med faktarutan. *suck*

Hur länge ska Nationalencykplopedin få fortsätta att miskreditera och felrepresentera buddhismen? Är det inte dags för alla buddhister att ena sig, och tala ut om de galna och missvisande föreställningar som NE sprider omkring sig. Och som journalister och många andra griper efter för att få en "objejktiv" bild av fenomenet buddhism.

Sen har vi ju också de många religionsläroböcker som fortfarande sprider samma sorts gallimattias.

Underbar bild av en glad och penetrerande zenbuddhist här till höger, eller hur? Undrar om han ser fram emot att "uppgå i intet".

Så här stod det i alla fall i faktarutan:

Zenbuddism

Zenbuddism är en gren inom buddism som utvecklades i Japan för cirka 2000 år sedan. Den menar att människan genom meditation ska komma till insikt och uppleva händelserna som de verkligen är och inte fastna i föreställningar och egna tolkningar.
Buddism grundar sig på fyra sanningar som sammanfattningsvis menar att allt liv är lidande men att det finns en väg bort från det. Genom att leva efter fem rättesnören och erkänna tre traditioner kan man bli fri, och efter döden uppgå i intet.
De tre traditionerna brukar kallas för de tre juvelerna och består av Buddha själv, hans lära och den buddistiska församlingen. De fem rättesnörena säger att du inte ska stjäla, inte ljuga, inte döda, inte missbruka droger och inte missbruka sex. Dessa bör varje buddist sträva att leva efter.

A talk by Subhuti

2009-09-30T21:09:00.004+02:00

I have just seen Subhuti give a very moving talk, on the men's convention (of the western buddhist order) this august, at Padmaloka. I found it quite helpful and inspiring. And earlier today I also listened to and saw Prakasha give a talk on his meditative life, and teaching life, on the same occassion. Both have inspired me in my dharma practice, and has sort of refuelled my wish to lead the Dharma life ever more fully. You will find Prakasha's talk, as well as others, here: http://www.videosangha.net/playlist/Mens-Convention

A green Tara painting

2009-09-29T12:31:00.002+02:00

So, I have finally done it. Through the interconnected world of Facebook I learnt that Devaraja had started painting again. On his facebook page one can see a painting of Avalokiteshvara in progress (I copy it here, with Devaraja's permission). When I lived at Aryarata community in Purley, southern suburbs of London, there was – and probably still is – a beautiful wall painting of green Tara, which I and many have liked. (Maybe I'll post a photo of this later, or maybe not!)

So, I asked Devaraja if he was open to painting a green Tara for me, and he was. As he is on retreat for 3 months this autumn, at Guhyaloka, he won't start until January 2010. Maybe it will be finished for my 51st birthday, 19th April, if I live that long. When I stepped down as chair a year and half ago, as well as when I turned 50, I was given some money that allows me to make this commission. I certainly feel a little trepidation how it will turn out, but I also have good faith that it will be to my liking, and maybe to many others liking too.

The Life of the Buddha

2009-09-17T12:10:00.002+02:00

The Life of the Buddha
(on youtube)

A very good documentary, it seems to me.

Donations for Dhamma work in India

2009-08-16T16:43:00.004+02:00

I have just donated a small amount to our important Dhamma work in India and wanted to share this with you all. Go to this page fundraising page – set up by Lokabandhu – to see and read more. On the recently held Combined Order Convention (of the Western Buddhist Order) in the UK, this campaign was launched. Karuna Trust, who has been supporting our Dhamma work in India, has come to the conclusion that it can't carry on supporting such explicit Buddhist ('religious') work. They will fade out their support gradually, and it will end by April 2011.

You can read more on the fundraising page.

metta, Viryabodhi

Nagarjuna's Precious Garland

2009-06-25T11:57:00.007+02:00

I have finished reading Sangharakshita's commentary, part one, on Nagarjuna's Ratnamala or Precious Garland of advice to a king. Great stuff. I feel inspired to buy the Ratnamala itself. This little section on the paramitas is great:

"Briefly the good qualities
Observed by Bodhisattvas are
Giving, ethics, patience, effort,
Concentration, wisdom, compassion, and so forth.

Giving is to give away one's wealth.
Ethics is to help others.
Patience is to have forsaken anger.
Effort is enthusiasm for virtues.

Concentration is unafflicted one-pointedness.
Wisdom is ascertainment of the meaning of the truths.
Compassion is a mind having one savour
Of mercy for all sentient beings.

From giving there arises wealth, from ethics happiness,
From patience a good appearance, from (effort in) virtue brilliance,
From concentration peace, from wisdom liberation,
From compassion all aims are achieved.

From the simultaneous perfection
Of all those seven is attained
The sphere of inconceivable wisdom,
The protectorship of the world."

(verses 435–439)

Aren't they great?

en ny målning av Aloka på Padmaloka

2009-06-16T17:19:00.010+02:00

På fwbo-news berättar Aryapala, från Padmaloka, om deras senaste målning – en ny av Aloka, denna gång av Buddha Amitabha. De har planer på att täcka väggarna i deras meditationssal med buddhabilder. Bilden på Amitabha är ca 4 meter lång och 2 meter hög, och måste se imponerande ut (klicka på bilden för en större bild!). Amitabha återges i sin klassiska form med händerna i meditationsmudran, men över hans hjärta ligger en annan bild, där Amitabha håller upp en lotusblomma. Det är också en traditionell bild, men inte så vanlig. Den kopplar också an till den vision av Amitabha som Sangharakshita hade i en grotta i södra Indien på 1950-talet, tror jag det var. Man kan läsa om den i Sangharakshitas memoarer The Rainbow Road. Den finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida eller kan också köpas via adlibris eller Windhorse Publications.

Här är citatet från The Rainbow Road:

The vision in the cave

"One night I found myself as it were out of the body and in the presence pf Amitabha, the Buddha of Infinite Light, who presides over the western quarter of the universe. The colour of the Buddha was a deep, rich, luminous red, like that of rubies, though at the same time soft and glowing, like the light of the setting sun. While his left hand rested on his lap, the fingers of his right hand held up by the stalk a single red lotus in full bloom and he sat, in the usual cross-legged posture, on an enormous red lotus that floated on the surface of the sea. To the left, immediately beneath the raised right arm of the Buddha, was the red hemisphere of the setting sun, its reflections glittering golden across the waters. How long the experience lasted I do not know, for I seemed to be out of time as well as out of the body, but I saw the Buddha as clearly as I had ever seen anything under the ordinary circumstances of my life, indeed far more clearly and vividly. The rich red colour of Amitabha himself, as well as of the two lotuses, and the setting sun, made a particularly deep impression on me. It was more wonderful, more appealing, than any earthly red: it was like red light, but so soft and, at the same time, so vivid, as to be altogether without parallel. In the course of the next few days I composed a series of stanzas describing the vision. Contrary to my usual practise, I failed to write them down afterwards, with the result that they gradually faded from my mind. But the experience itself never faded. Nearly a qaurter of a century later, the figure of the red Buddha is as clear to me, in recollection, as it was the next morning in the Virupaksha Guha (cave)."

p. 338, The Rainbow Road, Sangharakshita

förlåtelse

2009-06-05T11:22:00.005+02:00

I det tredje avsnittet av den ödesmättade tv-serien "Krig och Fred" – som jag ser på SvT-play – finner sig Andrej Bolkonskij liggande sårad intill sin rival, den oförbätterlige kvinnotjusaren Anatol Kuragin. Anatol hade varit på vippen att rymma med Andrejs trolovade Natasja, men stoppats. Båda ligger på britsarna sårade från en sammandrabbning med Napoleons armé, Andrej med en magskada och Anatol med ett ben som i stunden håller på att sågas av, utan bedövning. Anatol som uppenbarligen är plågad och nära ett sammanbrott, skriker ut sin smärta, medan Andrej biter ihop och härdar ut. Så småningom får Andrej se vem som ligger vid sin sida och vad som håller på att hända. De båda männens blickar möts i ett igenkännande och litet senare sträcker Andrej ut sin blodiga hand mot Anatol som sakta griper den. Utan eller bortom ord förlåter Andrej sin rival, som försvinner bort – en lättnad lyser i hans ansikte – och han dör.

Lite senare berättar Andrej för sin vän Pierre om vad som hände, att han med Guds hjälp lyckats förlåta Anatol och att han inspirerats till detta av sin syster Masja, en gudfruktig ungmö. Nu vet han vad broderlig kärlek är!

Det här fick mig att reflektera lite över förlåtelse och vad som behövs för att förlåta. Som buddhist skulle jag inte vända mig till en gud, eller Gud, som jag trots allt inte tror på – eller, som Tage Danielsson, tror är människans skapelse. (En skapelse som givetvis är ett resultat av ett djupt andligt behov.) Vad skulle jag då göra? Och vad är det som faktiskt händer med Andrej? Det verkar som om vi behöver något större än vårt oförlåtande lilla jag, något bortom oss, för att lyckas släppa oförrätten och förlåta. Andrej når dit genom sin föreställning av en förlåtande Gud, genom att släppa sig själv och vädja om hjälp. Förvisso skulle jag kunna vända mig till en Buddha eller bodhisattva och göra något liknande – förhoppningsvis medveten om vad jag gör – men skulle nog föredra att arbeta på en medveten förlåtelse.

I den dramatiska situationen, som scenen ovan fångar, tror jag nog att förlåtelsen kommer lättare. Inför döden blir allt så mycket tydligare; vad som behöver göras, vad som behöver släppas och vad som är ytterst viktigt.

råd om metta bhavana

2009-05-25T21:26:00.011+02:00

I sin senaste bok: Living Ethically (Windhorse Publications, 2009) med teman från Nagarjunas "Precious Graland of Advice for a King" ger Sangharakshita i sin tur lite råd om metta bhavana, och skriver så här om man har svårt för första stadiet, då man ska odla metta för sig själv:

"If you find the first stage fo the metta bhavana difficult, it is sometimes helpful to start with a stage you can engage with more easily. I would also suggest spending less time on the first four stages and getting on to the fifth stage more quickly, if you can get your metta flowing more strongly that way. Alternatively, if, as is often the case, you find the second stage the easiest, you can always move from it to cultivating goodwill towards yourself. For example, having found some feeling of goodwill towards a friend, you can imagine yourself in a happy situation with that person, in which both of you is feeling goodwill towards the other. This is how we can kickstart metta towards ourselves. Even if we find it difficult to love ourselves, we usually have to acknowledge that at least somebody loves us."

I en tidigare paragraf har han – lite annorlunda än vanligt – beskrivit metta så här:

"Metta means responding positively and with warmth to people regardless of their attitude towards oneself."

Varför skulle jag känna lite extra när just Sangharakshita skriver en sådan, egentligen ganska självklar sak? Än en gång ger han exempel på att förhålla sig kreativt till formen, som i detta fall blott är ett medel att odla metta. Hur man uppnår det, är alltså sekundärt.

Annars brukar vi betona hur viktigt det är att göra det första stadiet, att kunna känna uppskattning, kärlek och värme inför sig själv. Men metta är större än så och ibland har jag sagt att man i början av meditationen kan påminna sig om det sista stadiet – t.o.m. göra det lite grand – för att få kontakt med den äkta känslan av metta, som går bortom mig och dig, och själviska tendenser.

Boken innehåller i övrigt mycket tänkvärt; en del som är nästan dagsfärska tankar och reflektioner som vävts in i det ursprungliga materialet, från ett seminarium från 1976.

ett gott skratt

2009-05-21T08:12:00.004+02:00

Ja, vad finner man inte när man surfar runt lite. Nu följde jag fwbo-news till Sunadas blogg och fann denna video – skrattyoga ???

Tystnadens ansikte

2009-05-18T20:51:00.006+02:00

På Sanghakvällen idag hade vi en meditationskväll, som Hridayacandra ledde, och hon hade valt några läsningar, bl.a. denna dikt av Bhante, som jag glömt bort. Tack för påminnelsen! En kanske lite okänd sida av Sangharakshita är hans dikter, i lite av gammalt snitt, men ofta med en passionerad känsla för att praktisera Dharma.

en dikt av Sangharakshita

Tystnadens ansikte (1949)

Han gick
framför mig genom kvällsluften
med saffransfärgad dräkt
och en gänglig solbrun skuldra
och en lång blå skugga.

Jag såg honom gå tills han
försvann runt en krök i vägen.
Den västliga gyllene solen brann
och alla trädtoppar glödde.

Med en sådan kraft kom
solnedgången denna dag
att honom som vandrat likt en flamma
framför mig på vägen

jag helt glömt bort. Stjärnorna
på himlen liknade silverduvor
som satt sig på trädens grenar
– jag trodde att jag drömde.

Sen, när jag kom runt kröken
där han tidigare gått,
när likt facklor alla träden brann
såg jag vid foten av ett träd

honom på en gräsfläck sitta,
stadig i någon högre sfär.
På hans stilla kropp och fridfulla
anlete, lyste fullmånen, hel och stark.

Ljudlöst och stilla,
med andan i hals, smög jag mig när
och ändå – så fridfull han var –
jag ingen rädsla kände alls.

En stillhet jag aldrig tidigare sett
vilade över hans lugna anlete.
Det lockade mig som en ungmös charm
älskaren till hennes dörr.

Det ljus han såg kunde inte jag se
men ändå verkade det lysa
så vackert på hans ansikte,
skönare än solljus på snö.

Till sist vände jag om och välsignade
den kvinna som fött honom;
och visste, att här i sanning
fanns vila och frid för alla på jorden.

(översättning Viryabodhi, sommarretreaten, juni 2000)

Recension av Buddhism-nu, nr 1, 2009

2009-05-16T07:30:00.011+02:00

Min första respons på nyheten att Buddhism-nu blivit recenserad i "Broderskap" (27 april 2009) var positiv, och jag kände mig lite smickrad att Sangharakshita skulle citeras från mitt svar om bön. Men – jo det kom ett litet men efter några dagar – hade recensenten verkligen förstått rätt, när hon citerat: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.”

Skulle en läsare av Broderskap kunna tänka sig att: "jag visste väl det, buddhister tror också!" Eller är jag bara misstänksam nu. Hur som helst, låt mig klarlägga några saker. I mitt svar (som finns nedan) framgår vad jag menar med att be i en buddhistisk kontext. Den avgörande skillnaden är ju att det inte finns någon skapargud – eller frälsare – i buddhismen och att det inte behövs. Inte heller har Buddha gjorts till gud av senare buddhister, som en del kan påstå eller undra; hur nu det skulle gå till. Om en buddhist därför skulle be, eller låt mig istället säga: om jag skulle be, vad skulle det innebära?

Det skulle innebära att jag vänder mig till en högre verklighet, i form av en buddha eller en bodhisattva, och helt enkelt ber om hjälp eller stöd. Denna morgon gjorde jag detta, på ett ordlöst vis, då jag vände mig mot Tara – medkänslans bodhisattva – och bad om stöd. Och hon fanns där, eller något fanns där – en känsla av mod, ömhet, medkänsla och klarhet. Andra människor kan vända sig till Dharma – alltså läran eller sanningen eller verkligheten, om man så vill - och be om stöd; som om Dharma har en påtaglig verklighet. Det är som om vi vänder oss till det som är sant, inom och utom oss, och öppnar oss för det, ber det om hjälp.

Men vad menar Sangharakshita när han säger att man ska bekymra sig om teologin efteråt? Förmodligen menar han att vi inte ska hämmas av ett gammalt kristet arv, och kanske en oro över skuld och straff etc. Att vi efteråt kan tänka ut hur det verkligen fungerar, över vad som händer, med oss och om något kommer till oss, hur vi ska förhålla oss till det. För min del och för många buddhister är det här ofta solklart och ingen gud – eller Gud – finns inblandad.

Behövde detta skrivas? Kanske det. Det var i alla fall en möjlighet att klarlägga något ytterligare i denna fråga, om bön. Egentligen vill jag själv undvika ordet "bön" eftersom det är så laddat med en kristen betydelse, även om en del buddhister – främst tibetanska buddhister – använder ordet ganska friskt. Själv har jag aldrig känt mig bekväm med det eller ens känt behov att använda det, för att beskriva vad jag gör i min dharmapraktik.

_________
Recension av Maria Sollerman, publicerad i ”Broderskap”, nr 17, 27 april 2009. ”Broderskap” är en fristående tidskrift som ägs av Sveriges kristna socialdemokrater.

Buddhistisk tidning bär toleransens prägel

”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt”. Maria Sollerman har läst Buddhistisk tidskrift.

”Förekommer buddhistisk bön?” Frågan ställs i senaste numret av Buddhism-nu, nummer 1 2009, en tidskrift som har läsvärd inte bara för buddhister, utan för alla med en existentiell hållning som är vardagligt praktiskt. Temat i övrigt är ”Buddhism i väst”. Det innebär bland annat en artikel om tre amerikanska femtiotalsförfattare, vilka i någon mån introducerade buddhism i västerländsk tappning. Jack Kerouac, författare, Allen Ginsburg, aktivist och professor, och Gary Snyder, zenmunk och ekologins poetprofet, aktualiseras av Ronald Franklin, kulturjournalist och buddhist inom den tibetanska traditionen.

Religionshistoriker Katarina Plank plockar fram några böcker som ger inblick i svensk buddhistisk vardag. Hon lyfter också fram Kata Dahlström, ”Sveriges första buddhist” och socialdemokratisk agitator. Under tidigt 1900-tal debatterade Kata Dahlström för full religionsfrihet i Sverige.

”Det gäller att få folk att förstå att (buddhism) är en praktisk religion”, skriver Claes Malmberg, komiker och buddhist, i den nyligen utkomna ”Konsten att undvika nirvana”. Han intervjuas av Lisbeth Larsson, redaktör för ”Buddhism-nu”. Här poängteras också meditationens centrala roll inom buddhismen.

”Buddhism-nu” utkommer med fyra nummer per år. Årets utgivning var in i det sista osäker, men har möjliggjorts genom ekonomiskt stöd från privatpersoner. Tidskriften är fristående och ges ut i privat regi, men med en redaktionsgrupp av representanter från olika buddhistiska traditioner. Här finns en spännvidd i buddhistiska livstolkningar i en anda av tolerans och inte alls nödvändig likriktning.

Så hur är det nu med bönen? Den finns och den finns inte. Eller kanske är det som Viryabodhi, buddhist inom Västerländska Buddhistordens Vänner, uttrycker det när han citerar sin lärare Sangharakshita: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.”
Temat i det kommande numret är ”Buddhism och vetenskap”, därefter handlar det om psykologi och jämställdhet.

____________________
(Här är hela mitt svar på frågan om bön i buddhismen:)

Förekommer bön i buddhismen?

Viryabodhi

När man ska svara på denna eller liknande frågor, måste man först klarlägga vad frågan och begreppen betyder. Frågorna är alltid laddade med betydelser – ibland omedvetna antaganden – som är specifika för en viss religiös eller kulturell tradition. Det slår mig gång på gång hur omedvetna många är om just detta och därför som en följd tillskriver buddhismen begrepp eller företeelser som den inte har.

Vad är bön? Vad innebär det att be? I grund och botten handlar det väl om att be om hjälp. Men vem är det som ber om hjälp, hos vem och om vad? Relationen mellan människan och Buddha är fundamentalt annorlunda än den mellan människa och Gud i t.ex. kristendomen. Buddha ses mer som en äldre broder som stödjer sina yngre syskon (mänskligheten), eller som en lärare som pekar på vägen. Det är upp till oss att ta emot hans undervisning och praktisera vägen själva, att röra oss mot uppvaknande och medkänslans blomning. Buddha var blott den som upptäckte vägen dit först.

(Följande tre paragrafer fanns inte med i Buddhism-nu nr. 1, 2009, men jag har med dem här för ett fylligare svar.)

För att undvika missförstånd låt oss därför säga att det inte finns någon bön i buddhismen. Vad som finns är istället puja (både pali och sanskrit), som betyder vördnad. Det finns olika former av puja, från Buddhapuja i theravada till den mer sammansatta sjufaldiga pujan i mahayana och senare tradition. Det finns dessutom många oerhört vackra hyllningsverser till Buddha (och andra upplysta) i hela den buddhistiska traditionen. Pujans syfte är att väcka, odla eller helt enkelt uttrycka den tillit och vördnad man känner inför de buddhistiska idealen, som de framför allt förkropplsigas i de tre juvelerna: Buddha, Dharma och Sangha. Pujan ger mig tillgång till en rik flora av positiva känslor och sinnestillstånd.

För mig som praktiserande buddhist finns det ingen väsensskillnad mellan puja och meditation. Båda handlar om att närma mig det uppvaknade. Ibland har puja en mycket starkare effekt på mina sinnestillstånd än meditation, särskilt när jag gör puja med andra. I pujan kontemplerar man ofta Buddhas eller uppvaknandets egenskaper, eller speglar särskilda delar av vägen, som t.ex. bekännelse av fel och glädjas över förtjänster. Puja har också för mig alltid burit på eller öppnat upp inför en känsla av det obeskrivbara, det ofattbara – bortom orden och de medvetna begreppen.

Mantran är också en del av puja och ett mantra är nästan alltid förknippat med en särskild Buddha eller bodhisattva. Bilden eller statyn av en Buddha är en symbol i bild, som fångar något av det upplystas väsen. Ett mantra är på motsvarande vis en ljudsymbol, som uttrycker detta väsen eller dessa egenskaper genom ljud och recitation. Det vanligaste av alla mantra är Om mani padme hum, som finns inristat på sten eller tryckt på tyg i hela Himalaya. Mantrat är förknippat med medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvara (Chenresig på tibetanska). Egentligen finns det ingen bokstavlig betydelse för detta, såväl som för alla andra mantran. Deras betydelse är mer andlig eller transcendental. De är helt enkelt ljudsymboler för upplysta egenskaper. Beståndsdelarna bär ofta på en rik betydelse, men är ofta också en lek på Buddhans eller bodhisattvans namn. Padme betyder här lotus och lotusblomman är en allmän symbol för människans gradvisa uppvaknande. Mani betyder önskeuppfyllande sten och associerar till den djupaste mänskliga önskan, att alla levande varelser må bli fria från lidande och vakna upp (bodhichitta).

Finns det någon som helst plats för att be Buddha eller någon bodhisattva1 om hjälp? Vid ett tillfälle svarade min lärare Sangharakshita på denna fråga så här: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.” Alltså, följ din intuition. Känner du ett behov att fråga om hjälp, så gör det och tänk sedan på vad det hela innebär, om Buddha eller någon annan faktiskt hjälper dig.

För mig är det viktiga att jag öppnar mig för något som är större än mitt lilla självcentrerade jag, när jag inte klarar av att lösa ett specifikt problem, inte förstår eller bara kämpar med mig själv. Genom att be om hjälp öppnar jag mig både inför något som är större än mig själv, och inför det som är större i mitt medvetande, men som jag inte lyckas öppna med vanliga rationella medel.

Ett fönster öppnas i mitt medvetande och en ny dimension strömmar in – som ren och frisk luft. Mina problem verkar då inte så oöverkomliga och jag känner en större tillit till min förmåga att vakna upp. Här är en vers till Tara (en kvinnlig bodhisattva som är kvintessensen av medkänsla), som jag skrev på en ensamretreat, 1996. Den bär på spår av både vördnad och ”bön”. Det kändes mycket meningsfullt och var till stor hjälp för mig att skriva och sedan vid olika tillfällenläsa den.

Till Tara

Tara – alla Buddhors moder,
dig hyllar jag!

Tara, så värdefull och sublim,
med smaragdgrön kropp,
grön som jade eller turkos,
på en strålande blå lotus
och en skinande vit matta av månljus.

Med strålande ögon,
talande händer,
ömt leende,
alltid redo.

Visa dig inför mig,
uppfyll min önskan,
välsigna mig med din närvaro,
så att jag kan bli som du.

Åh Tara,
du sköna varelse
som utstrålar våg på våg av lugnande ljus.
Du som skapar harmoni bland alla
och pekar mot sanningen.

Åh Tara,
visa dig inför mig.

Föredrag på FWBO Day 2009

2009-05-11T09:54:00.007+02:00

Här är en länk till ett kort "föredrag" eller snarare undervisning som Bhante (Sangharakshita) gav på FWBO Day i början av april (vid påsk tror jag). Under samma dag presenterade man Bhantes bok: "The Essential Sangharakshita", redigerad av Vidyadevi och utgiven av Wisdom Books. Både Vidyadevi och Subhuti pratade om denna och reflekterade runt den. Dessa föredrag finns också på samma sajt (se nedan).

Subhuti berättar om när han själv kom i kontakt med FWBO/VBV och Sangharakshita, 1969, under hippie-eran och tiden då en ny värld skulle skapas. Han berättar om sin första förvirrande kontakt med buddhismens mångfald, och hur han med Sangharakshitas hjälp börjar få ordning på sin förståelse och får hjälp att börja praktisera Dharma som en västerlänning; utan att behöva åka till Asien och bli munk, något han trodde - till sin fasa - att man måste göra.

Vidyadevi berättar om hur hon arbetade med att sätta samman boken "The Essential Sangharakshita". Hon beskriver hur svårt det var att adekvat fånga i en bok den "pågående processen som är Sangharakshita", en författare som Wisdom beskriver som vara "lika mycket hemma i vetenskap, filosofi, myt, konst och poesi" och som använder "varje inre väg att kommunicera den tidlösa Dharman på". Vidyadevi avslöjar den långa processen med bokens tillkomst och berättar på ett väldigt charmerande och varmt sätt om sin glädje och förtjusning i att nu, äntligen se boken tryckt. Hon säger också att det fanns tillräckligt material, av allt det som hon valde att inte inkludera i den redan ganska tjocka volymen, och som skulle kunna bli en alternativ volym.

Jag fann Sangharakshitas egen undervisning väldigt fin, koncentrerad och 'to the point', särskilt hans sista poäng om den egenskap vi behöver odla om vi vill vara mer etiska, mer skickliga i våra liv - föreställningsförmågan. Han reflekterar över hur man vanligtvis säger att buddhistisk etik betonar intentionen bakom vårt handlande som det viktiga, men att de tio (eller fem) föreskrifterna till stor del handlar om att att ta hänsyn till andra, vilken effekt vårt handlande har på dem, och att vi ska försöka vara generösa, ha en kärleksfull attityd till dem o.s.v. Visst är intentionen mycket viktig men i praktiken handlar det om att kunna sätta sig in i andras situation - tänka sig i andras kläder - och att handla på så sätt att man inte skadar andra utan hjälper dem att växa och frodas som människor, eller varelser. Givetvis är detta inte lätt, som han säger, och vi behöver odla vår föreställningsförmåga för att lyckas.

Här är länken till Sangharakshita: http://www.videosangha.net/video/FWBO-Day-2009-Talk-3-by-Sangha-3

och här till Vidyadevi: http://www.videosangha.net/video/FWBO-Day-2009-Talk-1-by-Vidyad-3

och här till Subhuti: http://www.videosangha.net/video/FWBO-Day-2009-Talk-2-by-Subhut-3

med metta,
Viryabodhi

en vit Manjushri

2009-05-07T08:38:00.008+02:00

När jag sökte på Vairochana, för att hjälpa Hasse hitta en bild till mitrastudierna, hamnade jag på en sida: The Dragon's Gift, the sacred art of Bhutan. Innan dess var jag på en annan sida: Sacred Visions: Early Paintings from Central Tibet, där det också finns några fina tangkor.

Manjushri, visdomens bodhisattva, är oftast gyllengul till färgen och håller ett visdomssvärd i höger hand över huvudet. Det finns även röda varianter av Manjushri, men här är han alltså vit och med höger hand utsträckt i givmildhetens gest. Svärdet och visdomsboken vilar på två lotusblommor på ömse sidor om hans huvud. Uppe i högra hörnet finns den vanligaste formen av Manjushri.

När jag sedan sökte vidare hittade jag även en nyhetssajt för buddhistisk konst: Buddhist Art News, som jag inte hunnit utforska så mycket än. Men spännande!

Mina Favoriter på nätet

2009-05-01T09:24:00.008+02:00

(Den här artikeln är publicerad i nr.2 2009, av Buddhism-nu. Under året har tidningen ett stående inslag som kallas ”mina favoriter”, där någon presenterar film, böcker, musik och andra favoriter. Här skriver Viryabodhi, alltså jag, om några de hemsidor som jag gärna besöker på Internet. En lite längre version av denna artikel kommer att växa fram i denna blogg. Bilden till höger är på Manjushri, item no. 587.)

Buddhistiska hemsidor
Ja, vilka är mina "favoriter" bland buddhistiska hemsidor? När någon frågar mig vilken kompositör eller författare som är min favorit, har jag mycket svårt att svara. Favorit nu eller genom alla tider? Hur som helst, här tänkte jag beskriva några hemsidor som jag använt och använder och som är till hjälp i min dharmapraktik.

Det första jag måste säga är att det finns otroligt mycket material på Internet, av varierande kvalitet och seriositet, så klart. Jag måste också medge att jag pendlar mellan att å ena sidan förundras och fascineras, och å den andra överväldigas, till och med uppleva en viss internettrötthet och reaktion mot informationssamhället. Det är sällan Internet ger mig en varaktigt förhöjd livskänsla, men mitt användande - till viss del beroende - kan säkert tämjas och balanseras. En artikel med titeln "En Internetberoende buddhists bekännelser" (eller kanske snarare datorberoende) skulle jag lätt kunna skriva.

Jag ska också erkänna att jag mycket sällan läser längre textmassor på datorn, med undantag för enstaka riktigt bra artiklar. Jag föredrar att skriva ut texten och sedan i lugn och ro läsa den i min fåtölj, med pappret i hand.

www.accesstoinsight.org
Låt oss börja med Access to Insight, som drivs helt ideellt av John Bullitt, tydligt inspirerad av theravadabuddhism och dana (att fritt erbjuda Dharma). Det här är en tydlig och lättöverskådlig sajt, som går snabbt att få fram. Det går även att ladda ned hela sajten till sin hårddisk (mer än 10 mb zippad), men då kan man inte använda vissa sökfunktioner etc. Det utmärkande för Access to Insight är dess rika utbud av suttor och texter från palikanon, och även nutida verk av olika theravadabuddhister. Några av mina favoriter bland dessa är Ayya Khema (en inspirerande tysk nunna som skrivit flera böcker), Bhikkhu Bodhi (en översättare och kommentator av stora format), Thanissaro Bhikkhu (en amerikansk munk som översatt många suttor på sajten) och Hellmuth Hecker (som skrivit biografier över Buddhas främsta lärjungar). Det finns även ett bra index över suttorna och ett ganska bra lexikon för palitermer. Hit går jag ofta för att få tillgång till Buddhas ursprungliga undervisning på ett lätt sätt, oftast i mycket bra och kvalificerad presentation.

www.buddhanet.net
BuddhaNet är ett världsomspännande buddhistiskt informations- och utbildningsnätverk. Denna webbsida är väldigt stor och bred med många facetter att utforska, bland annat har den ett stort antal e-böcker från flera traditioner och även en sektion barnböcker, som man gratis kan ladda ned. Sidan är förvisso lite tung och otymplig att ladda, men en ofrånkomlig portal till "cyberdharma".

www.dsal.uchicago.edu/dictionaries
Digital Dictionaries of South Asia har lexikon för både sanskrit och pali, och vad jag kan se av bra kvalitet. Jag är en flitig användare av lexikon och uppslagsverk, när jag översätter och vill få en mer exakt beskrivning av ett ord eller vill förstå till exempel ett pali-ords olika betydelser och innebörd. Dessa lexikon är lite svåröverskådliga för en lekman men fantastiska resurser.

www.himalayanart.org
Mycket av Internet är textbaserat, men det finns även en del sajter med vacker buddhistisk konst. En favorit är Himalayan Art Resources, som samlat många utsökta thangkor från den tibetanska traditionen. Jag njuter helt enkelt av att ta del av alla vackra färger, mönster och djupa betydelser i dessa bilder. En gång i tiden satt jag i timtal och laddade ned bilder, med ett långsamt modem, lite berusad av entusiasm. Jag är särskilt förtjust i några ikonografiskt enkla målningar, t.ex. Vajrapani och Manjushri (sök på: item no. 586 & 587).

överraskningar & nya favoriter Sedan finns det sådant man mer av en slump snubblar på. Det är ju en av Internets mer charmiga sidor, överraskningarna. Ibland har jag av någon anledning sökt på en person eller ett ämne och då funnit några riktiga pärlor, t.ex.:

- en dokumentär om Stephen Batchelor (www.stephenbatchelor.org/tv_documentary.html );
- en artikel/intervju om metta med Sharon Salzberg på Shambhala Sun's hemsida (se nedan!)
- och nu senast Dhamma musings, (www.sdhammika.blogspot.com) en blogg av theravadamunken Shravasti Dhammika, som varit buddhist i 32 år och är andlig vägledare vid Buddha Dhamma Mandala Society i Singapore.

Dhammika skriver om sig själv på bloggen: "Jag är inte den 5:e eller 9:e inkarnationen av en stor lama, jag har inte tagit emot några initieringar, jag är inte linjehållare i en tradition, jag har ännu inte uppnått något jhanatillstånd (högre medvetandetillstånd), jag är inte en vitt respekterad lärare, jag är inte en ströminträdare (jag känner mig i alla fall inte som någon) och jag har inte många elever. Hur som helst, du kanske finner några av mina observationer och funderingar intressanta." Och, det kan jag sannerligen säga att jag gör.

De hemsidor jag surfar mest till är ändå inom min egen tradition, Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV/FWBO). Här nedan är några.

www.fwbo-news.org
FWBO-news har nyheter från hela världen i samband med VBV, men även en del andra buddhistiska händelser. Det här är ett sätt för mig att hålla kontakten med vad som händer i VBV internationellt, och ibland få uppslag för reflektion eller tips om undervisning.

www.freebuddhistaudio.com
Freebuddhistaudio började som ett arkiv med dharmaundervisning av Sangharakshita och hans elever i mp3-format. I princip alla Sangharakshitas föredrag finns här, även i textformat, men också ett stort antal texter från studieseminarier som utgår från en viss dharmatext. På sajten finns också en framväxande dharmastudiekurs för dem som vill fördjupa sig i buddhismen och VBV (under 'study'). Det här är en oerhört rik källa, eller många källor, av Dharma tolkad och uttryckt på ett sätt som många västerlänningar har lätt att ta till sig.

www.fwbo-buddhist-articles.org
Om jag vill finna en artikel med ett särskilt tema, kanske att översätta för BODHI (VBVs tidskrift) går jag hit. Man kan söka på titel och tema.

Tidskrifter
Det finns ett antal tidskrifter som jag tittar på då och då. Här bara lite kort om dem. Shambhala Sun är en tidskrift som kommer ut varannan månad, med en on-line version med urval. Den största buddhistiska tidskriften, Tricycle, måste man bara kolla in. Den har fått många utmärkelser och tycks förnya sig. Till skillnad från de två första har Dharma Life mycket material on-line, från de sista 11 numren (den upphörde 2005). Journal of Buddhist Ethics är en mer akademisk on-line tidskrift, liksom Western Buddhist Review, båda med spännande innehåll.

(Viryabodhi är ledare inom VBV och startade för 10 år sedan dess första hemsida (vbv.se) som han fortfarande arbetar med.)

En Amitabhakväll

2009-03-27T07:03:00.007+01:00

(målning av Dharmachari Kumuda, Bristol Buddhist Centre, UK)

Igår kväll hade vi en mitrakväll för män, som vi har varannan torsdag på Stockholms Buddhistcenter, och Mikael Skifte ledde hela kvällen. Vi mediterade lite längre än vanligt och efter den obligatoriska tépausen ledde Micke oss genom en kontemplation av Amitabha. Vi tänkte att vi satt i en solnedgång på en strand och såg hur en lotusblomma växte fram ur havet, en varm strålande rubinröd lotusblomma, och ur den visade sig Amitabha med samma gyllene strålande rubinröda färg o.s.v. Det var en fin kontemplation och jag fick en känsla för Amitabhas värme, kärlek, och hans invit in i en större mer kärleksfull värld.

För några år sedan hade jag en stark respons på Amitabha när jag översatte det lilla häften "De fem buddhornas mandala" av Vessantara. Då följde jag upp honom och var extra medveten om honom och hans egenskaper en tid. Igår kändes det som att det var dags att återknyta kontakten och utforska den lite mer. Så, tack Micke och tack Amitabha.

Efter Mickes presentation, som lika mycket handlade om föredrag Ratnaguna gett om Pure Land buddhism, hade vi en livlig diskussion om bl.a. "självkraft" (self-power eller jiriki) och "yttre kraft" (other power eller tariki), om ilska, och om begär (begär är det gift eller hinder som Amitabha omvandlar). Dan nämnde också Mircea Eliade, en rumänsk religionshistoriker som skrivit en mängd intressanta böcker (ingen som jag läst, men Dan hade läst som student), sök på google så finner du bl.a. på engelska wikipedia om honom. När det gäller "självkraft", är det den personliga ansträngning och strävan som kommer från mig själv och som är en oundgänglig del av dharmapraktik - det är det inflytande som jag själv har på min praktik.

"Ytterkraft" är den kraft eller det inflytande som kommer utifrån, från bilder och symboler, eller t.o.m. som en upplevd kraft/inflytande som känns som den kommer utifrån. Det kan vara inflytandet från en en buddha eller bodhisattva, eller också i en bild eller föreställning - t.ex. bilden av Indras nät, tanken att alla händelser och vi själva hänger ihop och påverkar varandra, på många vis. En annan föreställning kan vara att det finns en kärlek som strömmar genom universum, alltid och överallt, och denna kan man uppleva som levande och kommande utifrån.

Jag sa att man kan se dem som två poler som behöver finnas med i ens praktik, ytterst sett finns det ingen skarp gräns mellan dem. Likadant finns de med i ens meditationspraktik, som de två egenskaperna strävan/aktivitet och mottaglighet/öppenhet, som man balanserar och odlar på allt högre plan.

Saccanama vi Bristol Buddhist Centre har skrivit en hyllning (invocation) till Amitabha som du finner här Invocation to Amitabha.

Bhante Dhammikas blogg

2009-03-26T11:58:00.005+01:00

När jag hållit på att skriva en artikel för Buddhism-nu, försökte jag uppdatera mig om nätet och då trillade jag in på både det ena och det andra, bl.a. till Bhante Shravasti Dhammikas blogg: Dhamma musings. Det är en härligt uppfriskande blogg, med en stor spännvidd.

Dagens post är helt enkelt ett citat från Itivuttaka, palikanon. Här är slutet på den:

28.But one who rains down bountiful gifts,
Gladly giving here and there
Out of compassion for all beings,
And who always says ‘Give! Give!’

29.This type of person is like
A great rain cloud filled with rain,
Thundering and pouring down
Refreshing water everywhere,
Drenching the highlands and the lowlands too,
Generous and without distinctions.

It,66.

Känner ni igen liknelsen med regnmolnet? Det är underbart hur man upptäcker tidiga spår av senare metaforer, denna från Vita Lotussutran.

Vill du läsa hela avsnittet finns det på Accesstoinsight

Viryabodhi

Vinterdagar på Dharmagiri och inspiration

2009-03-22T10:44:00.008+01:00

Under min konvalescens från höftoperationen har jag försökt vara på Dharmagiri så mycket som möjligt. Senast var jag där i veckan som gick, tog lite foto vid Forsboforsen, Dalälven - jättesvårt i skarp vintersol - och en en video (en hälsning till Sona, som nyss fyllt 60, klicka på bilden så kommer du till videon).

Jag hade också Hasse och Ulla, våra hjärtliga och så hjälpsamma grannar. Det var en trevlig kväll med en curry och samkväm.

I torsdags tog jag också - till slut - ett vattenprov på Dharmagiri och lämnade in. Jag säger till slut eftersom det skulle gjorts för länge sedan. Vattnet tycks vara bra som det är, även om det har ganska mycket kalk i sig. Men vi vill ju vara säkra på att vattnet har god och godkänd kvalitet.

Höften läker riktigt bra och den senaste veckan har jag varje dag tagit en promenad - minst 40 min. varje gång - och igår gick jag och Pia ca. 5 km med stavar. Det kände jag mig stolt och mycket nöjd med. Det är så skönt att nu kunna röra mig mer, utan rädsla för smärta. Men jag är inte helt fri från lite smärta än, troligtvis från mjukdelar, muskler och senor som försöker anpassa sig efter nya förhållanden. Det börjar kännas som om jag får ett nytt liv, vilket jag hade hoppats på.

Sedan vill jag bara nämna att jag också läser en väldigt bra dharmabok för tillfället: "Focused and Fearless" av Shaila Catherine, en vipassanautövare och mycket erfaren meditatör (mer info på Wisdom Books). Snart tänkte jag skriva en liten anmälan av den, men kan bara säga att i och med mitt gradvisa tillfrisknande har den hjälpt mig att finna tillbaks till glädjen och fokus i meditation. Under en längre period har det varit lite torrt och oinspirerat. Något som förr eller senare måste vända, så att inte tilliten gradvis torkar ut. Tack och lov har den kommit tillbaks.

med metta,
Viryabodhi

brev till vänner

2009-02-06T12:12:00.005+01:00

(ett mail jag nyss skickade till vänner)

Hej vänner,

Jag vill först tacka alla som, på olika vis, hört av sig i samband med min höftoperation (den 26 januari), och ett varmt *tack* för blommor och flertalet gemensamma kort som kommit från sanghan vid olika tillfällen. Det här blir nog bara en kort lägesrapport. Jag hoppas skriva mer senare - jag tycker ju om att skriva. Du får ursäkta att jag skriver ett kollektivt mail, det blir mycket enklare för mig. Och om jag inte svarar eller svarat på just ditt mejl (eller sms), tag det inte personligt. Ibland orkar jag helt enkelt inte.

Hur är det då?
Jo, den här höftledsoperationen har varit mer tröttsam och smärtsam än vad jag hade väntat mig. Och jag försöker helt enkelt anpassa mig efter vad som händer, vad som *är* - som ofta inte är eller varit lätt - och försöka undvika att skjuta mig själv med "en andra pil" eller lägga sten på börda, som vi säger. Det är intensivt och jag känner mig ändå nöjd med hur jag lyckas jobba med det hela. Och så har jag en mycket generös, glad och uppfriskande odramatisk Pia som hjälper och servar mig, på morgnar och kvällar. (Jag förstår inte hur ensamstående klarar sig.) Jag är mycket tacksam för allt hon gör för mig. Att dessutom ha en expert tillhands, när det behövs, känns tryggt. I början var jag ganska ansträngd och lite jobbig, förstod jag senare.

Operationen tycks ha gått bra. Den protes (av titan) jag fått ska växa fast och orsakar mer smärta än den vanliga (som cementeras). Dessutom har jag läst och hört att "yngre" personer ofta har mer smärta än äldre, och om man innan op. tagit mycket smärtstillande, leder det också ofta till mer smärta. Så där är några av orsakerna till smärtan. Sedan är det ju ett stort ingrepp och läkningen har sitt naturliga förlopp.

Efter en vecka kändes det som om jag kom ut ur den första "chocken" (både fysiskt och mentalt) och det började lätta mer markant. Fortfarande känner jag mig ganska påverkad av en molande smärta (från sårområdet), trötthet och lite nedstämdhet, men känner hur det ljusnar gradvis. Och det är skönt. Jag måste ständigt komma tillbaks till att jobba med det primära tillståndet. Det svåraste har nog sömnen varit. Jag sover i korta perioder, som mest en och en halv timme i stöten, innan jag vaknar av smärta och spänning i höft och lårben. Och det tar tid att få detta att släppa. Ibland flera timmar. Jag ligger då och smått masserar och försöker finna ett bättre läge. Det har känts som om jag upprepar samma scen, gång på gång, till utmattning.

Sömnen har äntligen börjat bli bättre de senaste 2-3 nätterna, och det spiller över på dagarna, då jag nu känner mig lite piggare och vaknare i sinnet - det känns mycket välkommet. Jag är evigt tacksam att jag har Dharma som perspektiv och övning. Någon formell meditation har det inte blivit tal om än, men jag jobbar ständigt med medvetenhet, tålamod, vänlighet o.s.v. Hela den här modellen med reaktivt och kreativt är mycket hjälpsam. Den ger en direkt spegling och hjälp, som så mycken annan Dharma.

Jag har lyssnat lite till föredrag av Padmavajra om Diamantsutran, som finns på http://www.freebuddhistaudio.com/series/details?ser=X36
Han är en mycket bra och levande förmedlare av Dharma. Annars har jag läst lite grand i en roman av Haruki Murakami, "Norwegian Wood", som jag har blandade responser för. Och lyssnat en del på klassisk musik på P2 eller också världsmusik. Klingan är ett favoritprogram på P2. Har också sedan några månader upptäckt att en gammal VBV-vän, Anna Vilén, sätter samman Kalejdoskop lite då och då - ganska avancerade för mitt öra ibland. Men kul.

Ibland har jag kollat in vad som händer på Facebook, alla vänner där och vad de går igenom.

Och så har jag ofta velat skriva ett brev till er, mina vänner, nära och fjärran. Men så har jag inte orkat, förrän nu, och det känns *bra* att äntligen få uttrycka mig och dela lite.

Pia undrade i morse om jag inte fick lappsjukan här (på norra Värmdö) under dagarna. Nej, jag har inte haft tid eller ork för det. Samtidigt trivs jag ju ofta mycket bra på egen hand. Fast ibland har jag känt mig lite ensam och utsatt. Jag har haft många reflektioner om hur andra sjuka har det, kanske särskilt gamla. Hur svårt det måste vara när ens fakulteter sviker och ohälsa tar över.

Min upplevelse på Ortopediska Huset var lite blandad. Jag har blivit så bortskämd av att bli bemött av vänliga hänsynsfulla människor, att det blir lite av en chock när jag inte bemöts på detta vis. På det stora hela var det ändå bra, men det fanns en hel del att önska sig förbättring på. Egentligen borde jag nog ha stannat lite längre på kliniken, med tanke på det tillstånd jag var 3 dagar efter op., men pressen på att åka hem fanns där och samtidigt en önskan att komma hem. Nu är jag tacksam och ser fram emot att kunna glädjas åt allt mindre smärta, mer rörlighet och en stundande vår - med alla dofter och allt som föds på nytt.

Jag hoppas du har det bra och ser fram emot att så småningom kunna delta mer i VBV-sammanhang igen. När det gäller den närmsta framtiden, får jag se hur det utvecklas, men jag vill gärna komma upp någon dag till Dharmagiri - om nån vecka.

Tack för att du finns och läst detta - om du orkat till slutet.

med metta,

Viryabodhi

Meditation & medkänsla

2008-11-09T09:35:00.007+01:00

Förra helgen (31/10-2/11) höll Padmavijaya och jag en helgretreat på Dharmagiri, egentligen med temat: medvetenhet och metta. Men det blev alltmer fokus på metta - kanske för att vi studerade texten nedan av Tarthang Tulku, som varit en av mina favoriter under flera år. Det var Ruchiraketu som först introducerade den för mig under en studieretreat 1996.

Det anmärkningsvärda med retreaten var att av 19 deltagare var 11 på retreat för första gången och ganska nya inför VBV - de var nöjda. Det är något speciellt att introducera folk till retreatlivet och allt som kommer med det. På lördagskvällen gav Padmavijaya och jag spontana berättelser om vad metta hade betytt och betyder för oss i våra liv - utan någon nämnvärd förberedelse - och med lite frågor efteråt. (bilden är från början av oktober!)

Läs och njut, om du inte redan har denna text i ditt hjärta:

Att öppna sig inför Dharma
Tarthang Tulku

meditation och medkänsla
Meditation och medkänsla är som solen och dess strålar. De är de bästa medlen att hela mental och känslomässig otillfredsställelse. Meditation – om den utövas varsamt – kan återställa kroppen och sinnet till deras naturliga flexibilitet och hjälper oss att utveckla tillit och öppenhet. Att nå framgång i meditation beror på vår förmåga att kommunicera med vårt eget hjärta. I hjärtat finns det värme och mycket positiva, lyckliga känslor, så att medkänsla fritt uppstår inifrån. När vi blir mer mottagliga inför vår egen inre röst, börjar vi känna oss lugna och avspända – våra problem verkar då inte så svåra. Något vackert lever vidare oavsett hur svår vår livssituation än må vara. Livet blir till en ny upplevelse varje stund. Vi lär oss verkligen att ta vara på oss själva och att utsträcka denna kunskap, detta ljus, till andra.
Det är därför mycket viktigt att vi får kontakt med oss själva i det meditativa tillståndet och att vi gör vår medvetenhet klar och sensitiv. När vi blir avspända kommer allt till liv. Vi smakar, vi hör, vi ser tydligare än förut. Våra sex sinnesorgan vaknar helt och hållet upp. Även om vi är väldigt upptagna i våra liv kan vi med säkerhet finna denna inre värme. Bara slappna av och släpp taget om allt – om än bara för ett par minuter – och bli stilla. När du en gång får kontakt med denna djupare energi inom ditt hjärta, kan du föra in den i din nuvarande upplevelse och använda den till att hela dig själv. På detta sätt börjar du öppna dig inför Dharma, genom att öppna dig inför dig själv.
(s. 155-6)

att uppskatta det vi har och är
Just nu, i denna stund, har vi redan en stor möjlighet. Använd vad du än har. Och om du inte har det du behöver eller vill ha, bekymra dig inte och var inte för angelägen att ha mer. Försök bara att uppskatta vad du än har – din kropp, ditt sinne, dina kläder, dina förnimmelser, dina känslor, din kunskap … vad du än har för dig. Var vänlig mot dig själv. Ta dig tid att begrunda vilket förmånligt tillfälle du har och se på den smärta, det lidande och den förvirring du ser hos andra. Du behöver inte upprepa gamla misstag … och en dag kommer du kanske att kunna hjälpa andra. När du känner dig deprimerad eller hopplös, eller desperat, använd dessa energier i din meditation. Och när du vid andra tillfällen är extremt glad och positiv, bli inte alltför bunden vid det. Med andra ord, vad som än händer, upp eller ned, använd tillfället till att lära dig av denna upplevelse, och att bli mer medveten. När allt har blivit till meditation kommer du att finna denna balans, denna frid och förnöjsamhet. Livet kommer inte att verka så svårt och du kommer oupphörligen att bli alltmer öppen inför att uppskatta allt det du redan har och är.
(s. 282-3)

från Crystal Mirror IV, Opening to the Dharma, Tarthang Tulku. (Översättning Viryabodhi)

Moon eclipse and mantras

2008-08-18T13:15:00.002+02:00

On Saturday night I spent a beautiful few hours, on the back and wrapped up in blankets, looking up at the stars in the evening sky, and occasionally getting up to look at the progress of the moon eclipse.

We chanted the mantras of Avalokitesvara and Tara (the star) and Pia sang some tuneful african songs. We saw quite a few 'shooting stars' and eventually almost fell asleep. A magic night. Thank you, my dear friend!

The remarkable story of a stroke, from the inside

2008-06-26T20:44:00.003+02:00

Yesterday I listened to the summer speaker Fredrik Härén, on the Swedish radio 1. He gave a couple of tips of videos he had watched that had inspired him, on of which was this one of Jill Bolte Taylor speaking on: My stroke of insight - her from the inside experience of having a stroke. Herself a brain researcher tells a fascinating and moving story. Watch it below or click on the title above!

On this website, TED, I also found some other interesting video'd talks, by for instance Mathieu Ricard, Buddhist monk, and a few more. Many of the speakers I'd never heard of though.

Fredrik also recommended a talk by Steve Jobs at Stanford University. Worth seeing too:
'Steve Jobs' 2005 Stanford Commencement Address'. Here's the link http://www.youtube.com/watch?v=UF8uR6Z6KLc

And now time for packing and thinking of someone special, who just gave me 'The Prophet', which I have never read before. A favourite of many, I know. Tomorrow I'm off on the Nordic Order retreat at Abhayaloka, just over an hour north of Helsinki in Finland.

love,
Viryabodhi

Rilke citat

2008-04-25T15:09:00.004+02:00

När jag sökte efter bilder på poeten Rilke fann jag dessa rader, som cirkulerade i VBV (FWBO) när jag bodde i England (1987-1997). Intressant nog hade några rader trillat bort i överföringen.

Rilke citat

Nätet, det fabulösa nätet ...

Här är dikten:

Live the questions.

“I want to beg you, as much as I can, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”

[Rainer Maria Rilke, Letters to a Young Poet, Four]

Här är en översättning (nu omtolkad enligt detta citat, som jag hoppas är äkta), som jag gjorde för många år sedan:

Rilke om frågor

”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågorna som slutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efter svaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem. Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”

Viryabodhi

Distansstudier för män

2008-03-03T12:14:00.008+01:00

Under helgen som gick träffades en liten grupp män på Dharmagiri för att ha den första träffen av mitrastudier för män på distans. De äkta distansmännen var Daniel (Sundsvall) och Roger (Halmstad), sedan Jöran, Sven och jag från metropolen. Jöran tog några bilder och har redan skrivit i sin blogg om helgen. Vårt tema var den ädla åttafaldiga vägen och i synnerhet de två första delarna på denna: fulländad vision och känsla. Som grundtext hade vi Sangharakshitas bok "Buddhas ädla åttafaldiga väg - vision & omvandling".

Det var en givande helg, även för mig och en glädje att återknyta till denna rottext. På fredagskvällen kände jag mig lite osäker på hur det skulle gå, eftersom jag fortfarande kände av en kraftig förkylning/ influensa - vad det nu är var - och var trött. Men det gick galant och även meditationen öppnade upp sig på givande sätt för mig. Det kändes som en mycket bra start för oss och lovande inför framtiden. Några dharmajuveler kommer vi nog alla att minnas och omhuldas av, bl.a. "andlig stolthet", vikten av att vara ärlig inför var vi befinner oss, metaforen om ormen som sväljer en groda som fastnar halvvägs och som den varken kan svälja eller hosta upp (om nu ormar hostar) m.m. Ormen och grodan är en traditionell indisk metafor för det andliga livet, som när man väl gett sig in på det alltid kommer att utmana en och kräva att man går djupare och vidare - tar det alltmer på allvar. En spänning mellan samsara och nirvana, som vi i bästa fall upplever som kreativ, även om den ofta kan kännas något obehaglig.

Ett varmt tack till er alla och särskilt Sven, som i en pressad livssituation tog sig tid för en välbehövlig helg borta ifrån, ... det vanliga. Dessutom gjorde jag min första paj någonsin, med squash, gul paprika, ägg m.m. Det var ju inte alls svårt och jag undrade varför jag aldrig tidigare provat denna kost.

(bilden längst upp är en sammanlänkad panoramabild, en form jag börjat leka med den sista veckan. fascinerande perspektiv öppnas upp, även om jag än så länge inte blivit riktigt nöjd med motiven. det kommer mer och här nedan ett annat försök, vid Dalälven:)

Viryabodhi

Friends in the Pyrenees

2008-02-23T08:31:00.008+01:00

How wonderful!

Last night I had a look at my friend Akuppa's photos on Flickr.com and had an enjoyable half hour looking at stunning views and portraits of order friends. Thanks Akuppa and Guhyapati, good to see you all. (photo to right by Akuppa)

This is also an attempt to get re-started at writing in my blog. Wish me luck!

I am still recovering from a bad cold, but it has been a mixed blessing. As so often when I'm ill, it is of course very unpleasant, but I also experience a sense of ease and joy when I'm ill. This is partly a result of a temporary release from my habitual unrest and low key anxiety. I simply don't have enough energy for that. A curious phenomena. In any case it is nice to get my stamina back gradually.

love,
Viryabodhi

Buddhistiska gemenskapen Triratna

2007-05-13T17:13:00.003+02:00

en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV), som under våren 2010 fick sitt nya namn: Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor

Jag kommer till dig med fyra gåvor.

Den första gåvan är en lotusblomma.

Förstår du mig?

Min andra gåva är ett gyllene nät.

Känner du igen det?

Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.

Vet dina fötter hur man dansar?

Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.

Skulle du kunna arbeta där?

Jag kommer till dig med fyra gåvor.

Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975) (i)

I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.

VBV är en del av den internationella rörelsen Friends of the Western Buddhist Order (FWBO) som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Western Buddhist Order (WBO) och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består VBV-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. VBV har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

VBV är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren

För att förstå VBV och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Trailokya Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre världarnas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom VBV var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad VBV skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och VBV är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för VBV

I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur VBV har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att VBV har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att VBV är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att VBO består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden

När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i WBO och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare traditionv. Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap

Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter (vi). Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för VBV. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och VBV vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I VBV har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning

Ett annat kännetecken för VBV är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet

Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för VBV som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Shakyamuni är givetvis den historiska källan till traditionen.

På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för VBVs vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur VBV hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. VBV tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar VBV-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet

Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur

Inom VBV lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av VBVs svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid VBV centra.

Om praktik

Inom VBV strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att VBV hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om VBV

Länkar: vbv.se och www.fwbo.org för mer om VBV/FWBO, och www.fwbo-news.org om du vill läsa mer om vad som händer i VBVs värld.

rekommenderade böcker

SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti (Windhorse Publications);
What is the Dharma?, Sangharakshita (Windhorse Publications);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget).

fotnoter

i. Four Gifts – Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under VBVs uppbyggnadsfas.

ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.

iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org

iv. Från ett föredrag: "Six Distinctive emphasis of the FWBO" – se www.fwbo.org/sangharakshita/talks.html för hela föredraget.

v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.

vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.

vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.

viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om VBVs Tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

Inspiration

2007-04-14T10:06:00.000+02:00

För tillfället läser jag The Yogi's Joy av Sangharakshita, som är en kommentar på några sånger ur Milarepas "hundratusen sånger". Jag har funnit många juveler och önskar att översätta några citat, så småningom. Här är i alla fall ett på engelska:

"The essence of spriritual inspiration is that it is free and spontaneous. Spiritual attainments should never be used, even for a good purpose. Even directing one's creativity towards some unselfish aim is to abuse it. Creativity will find its own uses, its own expression. It has its own momentum, and to try to harness it to a practical purpose is to deny its very nature. We see it as a good thing to try to put everything to good use, however trivial that use may be, and we feel uneasy if we can't put our finger on what something is for. But that uneasiness comes down to not knowing what we ourselves are for."

(s. 138, The Yogi's Joy, Sangharakshita, Windhorse Publications)

Jag finner detta befriande och utmanande. Så ofta drivs jag själv av att vara nyttig och hjälpsam och aktiv, för att på något vis stilla ett - ja, något. Detta citat och omkringliggande text hjälper mig att vända uppmärksamheten mot det större och djupare perspektivet i Dharma.

Boken är en juvel och kan också beställas via adlibris: The Yogi's Joy. Så säger jag förvisso om de flesta av Sangharakshitas böcker, men tillåter mig denna glädje.

metta,
Viryabodhi

Händelser på Retreatcentret

2007-04-01T08:51:00.000+02:00

(det här är ett mejl jag skickade till vänner i VBV-sanghan, som visar lite vad jag håller på med just nu.)

27 mars 2007

Hej vänner,

Jag vill gärna dela lite om vad som händer häruppe och visa några bilder, på meditationsrummet, som blev målat i helgen (men är inte riktigt färdigt än - dörrarna till skåpen ska målas också, i någon mild ljus ton.). Jag vet, det är vågat, men jag tycker det blev riktigt fint. När solen lyser in på morgonen är det myckert vackert och vilsamt. Det faller säkert inte alla på läppen, alla kommer inte att tycka om det, men det blir en utmaning. De som inte tycker om den oranga väggen för sitta med ryggen mot den. Andra, som Charlotte, kan sitta mot den och njuta. Andra kan vända sig mot den härliga röda väggen. Andra kanske mest vill blunda. Hur som helst, vi har kommit ännu ett steg i riktning mot ett färdigt retreatcenter.

Det finns fler bilder här.

Förresten, jag vet att flera av er ännu inte varit här. När ska ni komma?

Min tid kommer mot sitt slut här och om två dar flyttar jag min bas tillbaks till Stockholm. Men det blir svårt att hålla mig härifrån. På sätt och vis har det inte varit så mycket av en ledig tid, även om jag haft korta perioder med mer stillhet. Och det var ju egentligen tur det. Att jag kunde vara här och ta tag i en hel del saker. Jag känner mig nöjd ändå, fast lite ledsen att jag inte hunnit med t.ex. att gå in på översättning - särskilt redigering/genomgång av "Vad är Dharma?" Så är det och jag hoppas kunna ta tid för detta snart.

Jag måste säga att jag är *mycket* mycket lycklig att vi har detta ställe och att jag kan bidra till att bygga upp det, sätta vår prägel m.m. Vid denna tidpunkt vill jag inte säga för mycket om min egen framtid, men det kommer snart. Nu räcker det kanske med att säga: Oroa er inte!

Våren håller på att komma - på dagarna. På nätterna är det kraftig frost med en temperatur nedåt 4-5 minus. Men på dagarna är det underbart att känna värme och kunna röra sig lite mer avspänt och obehindrat utomhus.

Tack alla, för era bidrag genom åren, till denna vision som håller på att förverkligas nu.

Jag ser fram emot att träffa er alla i sanghan snart. Och nu när Sangharakshita ska komma dessutom. Vad för namn ska han ge stället? Spänningen är olidlig ...

med metta,
Viryabodhi

Att göra sig fri från kast

2006-11-25T08:44:00.000+01:00

Om du finner tid vill jag rekommendera att lyssna på detta program innan det försvinner från BBC.

med metta,
Viryabodhi

Escaping caste

When thousands of Dalits - people from the lowest Hindu caste - took part in a mass conversion ceremony in central India, last month, they were following a path first established 50 years ago by one of the founders of modern India, Bhimrao Ambedkar.
He believed the only way for Dalits to escape from their low status in the rigid caste system was to reject Hinduism and convert to Buddhism.
What difference has conversion made to those who've followed Dr
Ambedkar's path? Have they been able to escape the Hindu caste system?

Dan Isaacs reports

First broadcast in November 2006

Buddhism i Indien idag & Ambedkar

2006-10-05T17:16:00.000+02:00

5 oktober 2006

I dagarna händerna det många saker i Indien, i samband med 50-årsfirandet av Dr Ambedkars konvertering till buddhismen. Vishvapani bevakar en mängd evenemang och skriver om dem på sin Ambedkar 2006. Gå dit och läs och förundras. Det finns även mer att läsa om det på fwbo-news.org.

med metta,
Viryabodhi

Brahma Vihara verser

2006-07-11T19:08:00.000+02:00

Under min ensamretreat i mars reflekterade jag över vad metta (kärlekfull vänlighet) är och betyder. Det är en väldigt central och viktig egenskap i buddhismen, som också hänger ihop med vad som kallas de fyra brahma viharorna (de himmelska boningarna). De är metta, medkänsla (eller karuna på sanskrit och pali), glädje eller mer precist glädje över en annans glädje (mudita) och till sist jämnmod (upeksha). Det är starka känslor eller sinnestillstånd och det finns en meditationsövning för var och en av dem. Den grundläggande är metta bhavana (utvecklandet, eller odlandet, av metta - kärleksfull vänlighet).

I meditationen lät jag upplevelse finna ord, som på något vis uttryckte eller för mig fångade essensen av dessa tillstånd. Resultatet blev dessa verser, som jag vill dela med mig här. De finns med i senaste numret av BODHI - buddhism för idag, den tidning som vi ger ut genom Västerländska Buddhistordens Vänner (www.vbv.se). Flera personer som läst dem i BODHI har hört av sig och kommenterat att de fann verserna hjälpsamma, vilket gläder mig. De går mycket väl att använda innan en meditation, eller efter, eller som en påminnelse under dagen. En dag kommer jag att skriva mer om metta och brahma viharorna. Här är en länk till en artikel om Metta bhavana. För en behandling av de fyra brahma viharorna finns det en bra artikel på engelska av Tejananda från en retreat med samma tema.

Brahma vihara verser

Må alla varelser vara lyckliga
och förenade med lyckans villkor.
Må alla varelser bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må alla varelser uppleva (den sorgfria) glädjen
och vara förenade med glädjens villkor.

Må jag finna det jämnmod
som jag kan möta
både glädje och smärta lika,
med insikt i tillvarons natur.

Må jag vara stadig i min metta (kärlek),
alltid redo att se
med hjärtats vänliga ögon.
Må jag inte sluta mig
eller falla till föga
för irritation och ilska.

Må jag vara frikostig
med min medkänsla,
och sträcka mig ut
till de som har det svårt.

Må jag inte vända mig bort
av rädsla eller bekvämlighet.
Må jag vara jämn i min glädje över andras glädje
och inte hålla något tillbaka.
Må jag inte snärja in mig i avundsjukans,
och missunnsamhetens, snåla klädnad.

Må jag ha modet att inse
rötterna till glädje, smärta och lycka,
och lära mig att bemöta alla
med samma varma (och rena) jämnmod.
Må jag inte dra mig tillbaks
och bli likgiltig inför andra.
Må jag modigt möta livet
i sin helhet,
och finna den insikt som befriar.

Viryabodhi

(11 mars 2006 och senare)

Ensamretreat i mars 2006 (Swedish)

2006-06-26T10:10:00.000+02:00

Ensamretreat

mars 2006

När jag gjorde inköpen till denna ensamretreat tänkte jag även på fåglarna, denna vargavinter. Men det tog talgoxarna obegripliga 5 dagar att upptäcka den fågelkula jag hängt på en låg tallgren. Hur kom det sig? Kanske de var kräsna och redan hade mat, eller var upptagna med annat? Hur som helst dök de till min stora glädje upp häromdan, några stycken i alla fall.

Den vanliga båten, Waxholm II, var den här gången ersatt av en betydligt bastantare men mindre båt, en liten isbrytare. Vi var bara två som åkte med, en kvinna som skulle till Utö och inte vanligtvis åkte denna väg. Hon hade flyttat dit på 70-talet och blivit kvar, jobbade med det lokala Folksam. Besättningsmannen bjöd på kaffe och fikabröd, som kvinnan tacksamt tog emot. Själv hade jag nyss druckit två muggar té med Jöran, som skjutsat mig, på det lilla hamnfiket i Dalarö och var mer än nöjd. Ändå fick jag en kopp kaffe, som jag senare nödgades hälla ut på toan.

Båten var ganska högljudd och krängde ofta till när den pressade sig fram genom isen, så att vi kände oss tvungna att titta ut för att se vad som hände, förundrade. Därför blev det sparsmakade samtalet ofta avbrutet. Så småningom undrade hon vad jag skulle göra, där på Björkösund. Ja, man kunde undra, om man såg mina två ryggsäckar och tre stora kassar mat och tillbehör. Och med tanke på den stränga kylan. Vad gör man ensam på en isolerad ö en sådan tid?

Jag svarade: meditera och skriva lite, osäker på hur mycket jag skulle gå in på. Precis innan vi anlände Björkösund, undrade hon om jag inte skulle få lappsjukan eller…?. Det är precis som jag vill ha det, svarade jag. Hon verkade lite oförstående, men det var hennes huvudvärk. (Det fanns varken tid eller läge att gå in på fler detaljer.)

Så är jag nu här ännu en gång, på ensamretreat. Alldeles självvalt. Och hur har det varit? Hur är det? Varför gör jag detta? Ibland undrar jag själv och vid flera tillfällen har jag sagt mig: nästa gång ska jag åka till ett varmare klimat eller åka med en vän eller varför inte åka på semester för en gångs skull. Särskilt denna gång, då jag varit så trött på vintern en tid, som min kropp verkligen inte tycker om. Den skriker på vår och värme. Ändå åker jag ensam ut hit till Aryakas underbara stuga på södra Ornö, gång på gång. På något vis måste jag behöva det, önska det, även om det inte alltid är lätt eller självklart.

Det är en blandad upplevelse, men oerhört lärorik och vacker, jo just vacker. Liknelsen om en lök, att ens upplevelse kan vara som en lök man gradvis skalar av, lager efter lager, har ofta synts mig en plattityd. Men faktum är att den ändå fångar min upplevelse på ensamretreat på ett slående vis. Varje morgon tycks ett lager ha försvunnit, något skiftat, som jag var omedveten att det kunde ske. Varje lager kan kännas lika självklart, som om man inte anar nästa, utom stundtals. I meditationen till exempel, där djupen tydligare kan anas och förnimmas. Men resten av ens väsen måste följa med och det gör det gradvis.

Det finns många anledningar till varför jag så värdesätter ensamretreater och nu vill trumma för dem. Den främsta är kanske att man får en så odelad och intensiv upplevelse av sig själv och sina vanemönster. Det här är både befriande och frustrerande, ibland skrattretande löjligt. Det finns ju ingen man kan skylla ens dåliga sinnestillstånd på, allt faller tillbaks på en själv. Allt man upplever blir en spegling av var man befinner sig, vad man faktiskt väljer att uppehålla sig vid och ge energi. Hur jag väljer att reagera på t.ex. vädret eller maten. Mina vanliga distraktioner blir så tydliga och själva motorn i dem, oviljan att stanna i min upplevelse – den vaga eller starkare oron som hela tiden driver på.

Samtidigt blir det så tydligt hur det kan förändras, om jag stannar upp och blir medveten, och verkligen möter vad som sker. Och tar tag i det, på ett vänligt och ödmjukt sätt. Helt plötsligt kan hjärtat öppna sig och en tillit och tacksamhet välla fram. Då står allt i en helt annan dager. Är jag samma person? Hur är det möjligt?

En dröm om kvällen – allt verkade vara en illusion;
jag kan inte ens förklara en bråkdel av det jag såg.
Ändå verkade det som om sanningen stod
framför mina ögon i den drömmen.
När jag vaknar denna morgon, är det inte samma dröm?

(Ryokan, från One robe, one bowl.)

Det här är en fantastisk möjlighet, att tydligare kunna se, nosa och smaka på gamla ingrodda mönster, som faktiskt mest orsakar mig lidande och smärta, både mental och fysisk. Och sedan, börja släppa taget om dem, för att se vad som händer när jag vågar. En ny förståelse växer fram, kopplingar lyser fram och ibland visar sig ett särskilt tema vara en magisk röd tråd som leder in till labyrintens mitt, eller är det ut.

En tråd har lyst starkare än andra denna gång och det är tillit, en grundläggande tillit till mig själv, till livet och andra. Det är som om jag har svårt att helt och hållet landa i mig själv och slappna av. Det här har jag varit medveten om länge och känt effekterna av, t.ex. under perioder av dålig sömn, i rädslan att vara med människor, rädslan att släppa taget och i en mängd andra situationer. Det är som om jag inte riktigt sitter på meditationspallen när jag mediterar, inte sjunker in, utan svävar ett par centimeter upp i luften och håller vakt. Av någon anledning spänner jag mig och försöker hålla kontroll på – ja, på vad?

Och när detta blir tydligt, när jag kan omfatta det med en medvetenhet och omtanke, en förståelse, hur glädjen bubblar fram – friheten, tilliten. När jag väl sett detta mönster kan jag också släppa taget, om än bara lite grand, lite åt gången. Jag kan närma mig bristen på tillit, det som ligger under ytan. Jag lyssnar inåt mitt hjärta, mycket varsamt: hur känns det? är jag spänd där? kan jag andas med det? kan jag släppa? Meditationen är intuitiv och varsam. Det är ett ömtåligt område och viktigt att röra sig med omtanke. Jag vet hur snabbt en öppning kan sluta sig och försvarsmekanismerna slå på.

Då flyr jag bort i tanken, börjar kommentera det som händer, börjar analysera och förr eller senare är jag långt ifrån ett öppet hjärta. Men reflektionen kan också hjälpa till. Den kan vägleda mig, när både hjärta, tanke och intuition får vara med. Meditationen har blivit en allt subtilare konst, en konst att kommunicera med hjärtat, med det innersta och viktigaste.

För mig är även ensamretreaten en efterlängtad plats och tid, då jag får landa i min egen upplevelse, får tid att reflektera över mitt liv och minnas alla de personer som korsat mina spår. Det här känns mycket viktigt och meningsfullt. Vänner och alla sorters människor dyker upp ur minnets nätverk. Ibland folk jag inte tänkt på under en lång tid. Det är som att återknyta bekantskapen. Nuförtiden tänker jag nästan systematiskt på mina vänner och gör metta bhavana, ser hur min relation till dem känns och riktar sedan metta mot dem.

Efter en tid ser jag, känner jag, plötsligt att det jag en tid upplevt som svårt, nästan outhärdligt, kanske med en viss person, är som bortblåst. En låsning har släppt och metta kan åter flöda. Åh, vilken lättnad. Och, varför stänger jag mig inne på det viset? Och, så värdefullt att få denna möjlighet.

Jag får också möjlighet att reflektera över Dharma, ofta med hjälp av någon dharmabok. Eller så vecklar en reflektion naturligt ut sig som en respons på min nuvarande upplevelse. Dharma är då som ett stort bibliotek av kunskap, eller ett förråd med alla slags underfundiga redskap och verktyg. Jag har en chans att sjunka in i Dharma, i dess levande väsen och i min upplevelse.

Denna gång har solen skinit varje dag och temperaturen varje natt sjunkit under minus tio. Solen har varit för intensiv och gjort det svårt att göra saker jag velat, som att läsa och skriva. Den har bländat och nästan gjort ont att vistas i. Det här kan låta absurt och på gränsen till otacksamt, men det har faktiskt varit svårt att hantera. Men, det är klart, inget att jämföra med mina distraktioner. Vilka distraktioner?

Denna gång har det inte varit ”sensuella tankar” som det så prydligt heter i palikanon. De har faktiskt varit väldigt stillsamma, både dagtid och i drömmarna. Nej, den stora distraktionen har varit min nya lilla handdator, som ligger så fint i handen och är väldigt användbar – en skatt faktiskt. Allvarligt, på den här lilla manicken har jag en stor del av palikanon och många artiklar av dharmalärare, som den underbara Ayya Khema. Dessa texter kan jag konsultera och inspireras av. Jag har också seminarier med Sangharakshita på olika Dharmatexter, olika pujor m.m.

Sedan har den också två små obeskedliga spel, patiens (och det går inte att fuska) och ett som heter Bubble breaker, en sorts tetris men inte lika stressande. När därför ledan slagit till, eller energin varit för låg för läsning eller meditation eller jag helt enkelt haft det tråkigt, då har det varit så lätt att handen far ut och startar ett spel. Och går inte det så bra, kan man ju pröva en gång till, och bara en gång till. Oj, vart tog den timman vägen? Vad hände? Jag skulle ju bara göra ett spel. Bortkastad tid. Pinsamt, men så talande, som en metafor för samsara. Inte bara metafor, rena rama samsara. Jag skulle ju bara… Oj då, hur har jag hamnat här?

En annan distraktion kan översättning vara. Lusten att översätta en puja griper mig och så fastnar jag i den snärjiga språkprocessen. Och den kastar upp mycket ord och tankar, som virvlar runt i meditationen. Bäst är om verser spontant uppstår under meditation, små kristalliseringar eller hjärtefraser. Men hur lätt de slinker genom fingrarna och är helt plötsligt ”borta”. Det som var så klart och starkt. Om jag bara haft lite mer tid – veckor, månader – hade de säkert mognat. Fast det kanske de fortfarande gör.

Viryabodhi

Journey South

2006-05-26T12:22:00.000+02:00

Inspired by Jayarava and others, I thought 'why not?' Let's try this blog business and maybe it will inspire me to write more, share some thoughts - heart thoughts - and dreams. I wonder how long this blog will be named Viryabodhi's heart thoughts - not having any better idea just now. I have often remarked that I'd like more time for writing, so maybe this can be a way of addressing that need. And also to stay in touch with friends and enter the cyber sangha space. I suppose this could be an alternative to starting a web page, which I've also considered.

For the first time in my life I travel in first class on the train and enjoy free access to Internet. Hence I became a little more adventurous than usual and created this blog.

I'm travelling south in Sweden to visit family and friends in Helsingborg, where I grew up. It is just across from Denmark and Helsingör or Elsinore (as in Hamlet).