måndag 26 juni 2006

Ensamretreat i mars 2006 (Swedish)


Ensamretreat

mars 2006


När jag gjorde inköpen till denna ensamretreat tänkte jag även på fåglarna, denna vargavinter. Men det tog talgoxarna obegripliga 5 dagar att upptäcka den fågelkula jag hängt på en låg tallgren. Hur kom det sig? Kanske de var kräsna och redan hade mat, eller var upptagna med annat? Hur som helst dök de till min stora glädje upp häromdan, några stycken i alla fall.

Den vanliga båten, Waxholm II, var den här gången ersatt av en betydligt bastantare men mindre båt, en liten isbrytare. Vi var bara två som åkte med, en kvinna som skulle till Utö och inte vanligtvis åkte denna väg. Hon hade flyttat dit på 70-talet och blivit kvar, jobbade med det lokala Folksam. Besättningsmannen bjöd på kaffe och fikabröd, som kvinnan tacksamt tog emot. Själv hade jag nyss druckit två muggar té med Jöran, som skjutsat mig, på det lilla hamnfiket i Dalarö och var mer än nöjd. Ändå fick jag en kopp kaffe, som jag senare nödgades hälla ut på toan.

Båten var ganska högljudd och krängde ofta till när den pressade sig fram genom isen, så att vi kände oss tvungna att titta ut för att se vad som hände, förundrade. Därför blev det sparsmakade samtalet ofta avbrutet. Så småningom undrade hon vad jag skulle göra, där på Björkösund. Ja, man kunde undra, om man såg mina två ryggsäckar och tre stora kassar mat och tillbehör. Och med tanke på den stränga kylan. Vad gör man ensam på en isolerad ö en sådan tid?

Jag svarade: meditera och skriva lite, osäker på hur mycket jag skulle gå in på. Precis innan vi anlände Björkösund, undrade hon om jag inte skulle få lappsjukan eller…?. Det är precis som jag vill ha det, svarade jag. Hon verkade lite oförstående, men det var hennes huvudvärk. (Det fanns varken tid eller läge att gå in på fler detaljer.)

Så är jag nu här ännu en gång, på ensamretreat. Alldeles självvalt. Och hur har det varit? Hur är det? Varför gör jag detta? Ibland undrar jag själv och vid flera tillfällen har jag sagt mig: nästa gång ska jag åka till ett varmare klimat eller åka med en vän eller varför inte åka på semester för en gångs skull. Särskilt denna gång, då jag varit så trött på vintern en tid, som min kropp verkligen inte tycker om. Den skriker på vår och värme. Ändå åker jag ensam ut hit till Aryakas underbara stuga på södra Ornö, gång på gång. På något vis måste jag behöva det, önska det, även om det inte alltid är lätt eller självklart.

Det är en blandad upplevelse, men oerhört lärorik och vacker, jo just vacker. Liknelsen om en lök, att ens upplevelse kan vara som en lök man gradvis skalar av, lager efter lager, har ofta synts mig en plattityd. Men faktum är att den ändå fångar min upplevelse på ensamretreat på ett slående vis. Varje morgon tycks ett lager ha försvunnit, något skiftat, som jag var omedveten att det kunde ske. Varje lager kan kännas lika självklart, som om man inte anar nästa, utom stundtals. I meditationen till exempel, där djupen tydligare kan anas och förnimmas. Men resten av ens väsen måste följa med och det gör det gradvis.

Det finns många anledningar till varför jag så värdesätter ensamretreater och nu vill trumma för dem. Den främsta är kanske att man får en så odelad och intensiv upplevelse av sig själv och sina vanemönster. Det här är både befriande och frustrerande, ibland skrattretande löjligt. Det finns ju ingen man kan skylla ens dåliga sinnestillstånd på, allt faller tillbaks på en själv. Allt man upplever blir en spegling av var man befinner sig, vad man faktiskt väljer att uppehålla sig vid och ge energi. Hur jag väljer att reagera på t.ex. vädret eller maten. Mina vanliga distraktioner blir så tydliga och själva motorn i dem, oviljan att stanna i min upplevelse – den vaga eller starkare oron som hela tiden driver på.

Samtidigt blir det så tydligt hur det kan förändras, om jag stannar upp och blir medveten, och verkligen möter vad som sker. Och tar tag i det, på ett vänligt och ödmjukt sätt. Helt plötsligt kan hjärtat öppna sig och en tillit och tacksamhet välla fram. Då står allt i en helt annan dager. Är jag samma person? Hur är det möjligt?

En dröm om kvällen – allt verkade vara en illusion;
jag kan inte ens förklara en bråkdel av det jag såg.
Ändå verkade det som om sanningen stod
framför mina ögon i den drömmen.
När jag vaknar denna morgon, är det inte samma dröm?

(Ryokan, från One robe, one bowl.)

Det här är en fantastisk möjlighet, att tydligare kunna se, nosa och smaka på gamla ingrodda mönster, som faktiskt mest orsakar mig lidande och smärta, både mental och fysisk. Och sedan, börja släppa taget om dem, för att se vad som händer när jag vågar. En ny förståelse växer fram, kopplingar lyser fram och ibland visar sig ett särskilt tema vara en magisk röd tråd som leder in till labyrintens mitt, eller är det ut.

En tråd har lyst starkare än andra denna gång och det är tillit, en grundläggande tillit till mig själv, till livet och andra. Det är som om jag har svårt att helt och hållet landa i mig själv och slappna av. Det här har jag varit medveten om länge och känt effekterna av, t.ex. under perioder av dålig sömn, i rädslan att vara med människor, rädslan att släppa taget och i en mängd andra situationer. Det är som om jag inte riktigt sitter på meditationspallen när jag mediterar, inte sjunker in, utan svävar ett par centimeter upp i luften och håller vakt. Av någon anledning spänner jag mig och försöker hålla kontroll på – ja, på vad?

Och när detta blir tydligt, när jag kan omfatta det med en medvetenhet och omtanke, en förståelse, hur glädjen bubblar fram – friheten, tilliten. När jag väl sett detta mönster kan jag också släppa taget, om än bara lite grand, lite åt gången. Jag kan närma mig bristen på tillit, det som ligger under ytan. Jag lyssnar inåt mitt hjärta, mycket varsamt: hur känns det? är jag spänd där? kan jag andas med det? kan jag släppa? Meditationen är intuitiv och varsam. Det är ett ömtåligt område och viktigt att röra sig med omtanke. Jag vet hur snabbt en öppning kan sluta sig och försvarsmekanismerna slå på.

Då flyr jag bort i tanken, börjar kommentera det som händer, börjar analysera och förr eller senare är jag långt ifrån ett öppet hjärta. Men reflektionen kan också hjälpa till. Den kan vägleda mig, när både hjärta, tanke och intuition får vara med. Meditationen har blivit en allt subtilare konst, en konst att kommunicera med hjärtat, med det innersta och viktigaste.

För mig är även ensamretreaten en efterlängtad plats och tid, då jag får landa i min egen upplevelse, får tid att reflektera över mitt liv och minnas alla de personer som korsat mina spår. Det här känns mycket viktigt och meningsfullt. Vänner och alla sorters människor dyker upp ur minnets nätverk. Ibland folk jag inte tänkt på under en lång tid. Det är som att återknyta bekantskapen. Nuförtiden tänker jag nästan systematiskt på mina vänner och gör metta bhavana, ser hur min relation till dem känns och riktar sedan metta mot dem.

Efter en tid ser jag, känner jag, plötsligt att det jag en tid upplevt som svårt, nästan outhärdligt, kanske med en viss person, är som bortblåst. En låsning har släppt och metta kan åter flöda. Åh, vilken lättnad. Och, varför stänger jag mig inne på det viset? Och, så värdefullt att få denna möjlighet.

Jag får också möjlighet att reflektera över Dharma, ofta med hjälp av någon dharmabok. Eller så vecklar en reflektion naturligt ut sig som en respons på min nuvarande upplevelse. Dharma är då som ett stort bibliotek av kunskap, eller ett förråd med alla slags underfundiga redskap och verktyg. Jag har en chans att sjunka in i Dharma, i dess levande väsen och i min upplevelse.

Denna gång har solen skinit varje dag och temperaturen varje natt sjunkit under minus tio. Solen har varit för intensiv och gjort det svårt att göra saker jag velat, som att läsa och skriva. Den har bländat och nästan gjort ont att vistas i. Det här kan låta absurt och på gränsen till otacksamt, men det har faktiskt varit svårt att hantera. Men, det är klart, inget att jämföra med mina distraktioner. Vilka distraktioner?

Denna gång har det inte varit ”sensuella tankar” som det så prydligt heter i palikanon. De har faktiskt varit väldigt stillsamma, både dagtid och i drömmarna. Nej, den stora distraktionen har varit min nya lilla handdator, som ligger så fint i handen och är väldigt användbar – en skatt faktiskt. Allvarligt, på den här lilla manicken har jag en stor del av palikanon och många artiklar av dharmalärare, som den underbara Ayya Khema. Dessa texter kan jag konsultera och inspireras av. Jag har också seminarier med Sangharakshita på olika Dharmatexter, olika pujor m.m.

Sedan har den också två små obeskedliga spel, patiens (och det går inte att fuska) och ett som heter Bubble breaker, en sorts tetris men inte lika stressande. När därför ledan slagit till, eller energin varit för låg för läsning eller meditation eller jag helt enkelt haft det tråkigt, då har det varit så lätt att handen far ut och startar ett spel. Och går inte det så bra, kan man ju pröva en gång till, och bara en gång till. Oj, vart tog den timman vägen? Vad hände? Jag skulle ju bara göra ett spel. Bortkastad tid. Pinsamt, men så talande, som en metafor för samsara. Inte bara metafor, rena rama samsara. Jag skulle ju bara… Oj då, hur har jag hamnat här?

En annan distraktion kan översättning vara. Lusten att översätta en puja griper mig och så fastnar jag i den snärjiga språkprocessen. Och den kastar upp mycket ord och tankar, som virvlar runt i meditationen. Bäst är om verser spontant uppstår under meditation, små kristalliseringar eller hjärtefraser. Men hur lätt de slinker genom fingrarna och är helt plötsligt ”borta”. Det som var så klart och starkt. Om jag bara haft lite mer tid – veckor, månader – hade de säkert mognat. Fast det kanske de fortfarande gör.

Viryabodhi

Inga kommentarer: