fredag 5 juni 2009

förlåtelse

I det tredje avsnittet av den ödesmättade tv-serien "Krig och Fred" – som jag ser på SvT-play – finner sig Andrej Bolkonskij liggande sårad intill sin rival, den oförbätterlige kvinnotjusaren Anatol Kuragin. Anatol hade varit på vippen att rymma med Andrejs trolovade Natasja, men stoppats. Båda ligger på britsarna sårade från en sammandrabbning med Napoleons armé, Andrej med en magskada och Anatol med ett ben som i stunden håller på att sågas av, utan bedövning. Anatol som uppenbarligen är plågad och nära ett sammanbrott, skriker ut sin smärta, medan Andrej biter ihop och härdar ut. Så småningom får Andrej se vem som ligger vid sin sida och vad som håller på att hända. De båda männens blickar möts i ett igenkännande och litet senare sträcker Andrej ut sin blodiga hand mot Anatol som sakta griper den. Utan eller bortom ord förlåter Andrej sin rival, som försvinner bort – en lättnad lyser i hans ansikte – och han dör.

Lite senare berättar Andrej för sin vän Pierre om vad som hände, att han med Guds hjälp lyckats förlåta Anatol och att han inspirerats till detta av sin syster Masja, en gudfruktig ungmö. Nu vet han vad broderlig kärlek är!

Det här fick mig att reflektera lite över förlåtelse och vad som behövs för att förlåta. Som buddhist skulle jag inte vända mig till en gud, eller Gud, som jag trots allt inte tror på – eller, som Tage Danielsson, tror är människans skapelse. (En skapelse som givetvis är ett resultat av ett djupt andligt behov.) Vad skulle jag då göra? Och vad är det som faktiskt händer med Andrej? Det verkar som om vi behöver något större än vårt oförlåtande lilla jag, något bortom oss, för att lyckas släppa oförrätten och förlåta. Andrej når dit genom sin föreställning av en förlåtande Gud, genom att släppa sig själv och vädja om hjälp. Förvisso skulle jag kunna vända mig till en Buddha eller bodhisattva och göra något liknande – förhoppningsvis medveten om vad jag gör – men skulle nog föredra att arbeta på en medveten förlåtelse.

I den dramatiska situationen, som scenen ovan fångar, tror jag nog att förlåtelsen kommer lättare. Inför döden blir allt så mycket tydligare; vad som behöver göras, vad som behöver släppas och vad som är ytterst viktigt.

7 kommentarer:

Åsa sa...

Tack för en fin blogg som jag ofta återkommer till för inspiration.

Funderade lite över dina reflektioner och undrar hur du ser på utvecklandet av metta som grund för förlåtelse på ett djupare plan.

Med värme
Åsa

viryabodhi sa...

Tack Åsa!

Kul att någon läser och lämnar kommentar. Ja, metta fanns i bakhuvudet när jag skrev detta. Det är ju som att göra fjärde stadiet i metta bhavana: att tänka på den svåra personen, den som man kanske vill förlåta, och bekanta sig med alla känslor som förknippas med henne/honom. Det är lätt att säga att man ska förlåta, men svårare att verkligen släppa något.

Som ofta, kommer jag att tänka på något Sangharakshita sagt; att även om man förlåter glömmer man inte. Det som gjorts kan aldrig bli ogjort, men man kan väl släppa taget om oförrätten, om att stanna i en sårad känsla etc. Förlåtelse är kanske något man måste arbeta med kontinuerligt, och lära sig av gradvis – slår det mig.

Men tillbaks till metta. Jo, nog är en stadig grund av metta viktig, där man känner sig trygg i sin upplevelse och inte dömer ut den; inte heller tolkar till sin nackdel hur folk beter sig mot en. Metta hjälper väl oss också att släppa på det gripande vi faller in i, i våra relationer till nära och vänner.

Hmm, det finns nog mycket mer som kan sägas; detta får vara en början. Det är nog ett fertilt fält för reflektion.

med värme,
Viryabodhi

Gustaf sa...

Och jag såg något som jag kom att tänka på som fastnade hos mig när jag tittade på "House" på TV4.

En kvinna ligger på sin dödsbädd (möjligen på grund av Housses bristande karaktär) i armarna på sin nyfunna kärlek. Han är i upplösningstillstånd - hon bara ler.

Mannen säger: "Men varför är du inte arg på det som hänt!"

Då säger hon: "För det är inte den sista känslan jag vill uppleva i mitt liv".

Där hittade tv-serien ett oväntat djup!

Jag har återvänt till den där scenen ett antal gånger sedan dess. Den sätter verkligen saker i ett intressant perspektiv. "Vad är det vi vill fylla vårt liv med?"

Med metta,
Gustaf

viryabodhi sa...

Tack Gustaf!

Vilken Gustaf är det, förresten?

Ja, vilken bra scen och replik.

Och hur vill vi sluta vårt liv?

med metta,
Viryabodhi

viryabodhi sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Gustaf sa...

Gustaf K som blev mitra för ett tag sedan var det!

/G

viryabodhi sa...

(Åsa lyckades inte få in ett svar, men här är det! – Viryabodhi)

Tack för mer intressanta reflektioner på min fråga. Och ditt inlägg föder fler reflektioner och frågeställningar.

Du skriver: "Förlåtelse är kanske något man måste arbeta med kontinuerligt, och lära sig av gradvis – slår det mig"

Mmm, så tror jag också även om jag nu inte till fulle vet hur du tänker här. Jag tror jag vet :-)

När jag reflekterade vidare kring förlåtelse som jag fram till just nu att förlåtelse inte enbart kan vara en akt av att förlåta någon för något. Jag tror även att man måste se och erkänna de oskickliga sinnestillstånd man själv skapat i den situationen där "en oförrätt skett". Så förlåtelsen måste också gälla mig själv liksom den andra, precis som metta bör finnas lika för alla. Så "confession" kanske är en ledtråd för att kunna släppa taget och en bit på vägen mot förlåtelse?

Minns när jag gick och drog en rullstol där min fd man satt djupt sjuk i lungcancer. Dagarna var räknade så jag ville så gärna be om förlåtelse för att jag med säkerhet orsakat smärta och lidande i hans liv. Det svar han gav mig var "Det finns inget att förlåta" har allt sedan dess känts väldigt djupt sant.

Ja, det är en början och det finns så mycket att reflektera vidare kring. Förstår att du tycker det är kul att blogga. Förtsätt med det Viryabodhi.
Kanske jag själv skulle våga någon dag om hundra år så där :J

Med metta och glädje
Åsa