fredag 5 juni 2009

förlåtelse

I det tredje avsnittet av den ödesmättade tv-serien "Krig och Fred" – som jag ser på SvT-play – finner sig Andrej Bolkonskij liggande sårad intill sin rival, den oförbätterlige kvinnotjusaren Anatol Kuragin. Anatol hade varit på vippen att rymma med Andrejs trolovade Natasja, men stoppats. Båda ligger på britsarna sårade från en sammandrabbning med Napoleons armé, Andrej med en magskada och Anatol med ett ben som i stunden håller på att sågas av, utan bedövning. Anatol som uppenbarligen är plågad och nära ett sammanbrott, skriker ut sin smärta, medan Andrej biter ihop och härdar ut. Så småningom får Andrej se vem som ligger vid sin sida och vad som håller på att hända. De båda männens blickar möts i ett igenkännande och litet senare sträcker Andrej ut sin blodiga hand mot Anatol som sakta griper den. Utan eller bortom ord förlåter Andrej sin rival, som försvinner bort – en lättnad lyser i hans ansikte – och han dör.

Lite senare berättar Andrej för sin vän Pierre om vad som hände, att han med Guds hjälp lyckats förlåta Anatol och att han inspirerats till detta av sin syster Masja, en gudfruktig ungmö. Nu vet han vad broderlig kärlek är!

Det här fick mig att reflektera lite över förlåtelse och vad som behövs för att förlåta. Som buddhist skulle jag inte vända mig till en gud, eller Gud, som jag trots allt inte tror på – eller, som Tage Danielsson, tror är människans skapelse. (En skapelse som givetvis är ett resultat av ett djupt andligt behov.) Vad skulle jag då göra? Och vad är det som faktiskt händer med Andrej? Det verkar som om vi behöver något större än vårt oförlåtande lilla jag, något bortom oss, för att lyckas släppa oförrätten och förlåta. Andrej når dit genom sin föreställning av en förlåtande Gud, genom att släppa sig själv och vädja om hjälp. Förvisso skulle jag kunna vända mig till en Buddha eller bodhisattva och göra något liknande – förhoppningsvis medveten om vad jag gör – men skulle nog föredra att arbeta på en medveten förlåtelse.

I den dramatiska situationen, som scenen ovan fångar, tror jag nog att förlåtelsen kommer lättare. Inför döden blir allt så mycket tydligare; vad som behöver göras, vad som behöver släppas och vad som är ytterst viktigt.