onsdag 24 augusti 2011

Attadanda sutta – att rusta sig


I sin bok, Gautama Buddha, citerar Vishvapani några av dessa verser från Attadanda sutta (från den tidiga suttasamlingen Sutta nipata), i en relativt ny och väldigt levande översättning av Andrew Olendzki (som är verksam i Vipassanatraditionen och undervisar vid Barre Centre for Buddhist Studies). Under vår sommarretreat på Dharmagiri, då vi utforskade den historiska buddhan och försökte "möta" honom, då översatte jag denna text. Vi använde sedan den flera gånger, läste den högt, lät den sjunka in och ha sin effekt. Mycket av Dharma tycks vara just detta: att möta och öppna sig för någon aspekt av Dharma och sedan låta den ha en effekt, på hela ens väsen. Gradvis påverkar den oss, förändrar oss, men det sker inte helt av sig självt; vi måste ständigt utsätta oss för detta välgörande möte, denna ibland ganska utmanande kontakt.


(utdrag från Sutta nipata 4.15)

översättningen från pali till engelska av Andrew Olendzki,

här finner du originalet: © 2005–2011
(från engelska till svenska av Viryabodhi)


Andrew Olendzkis introduktion
Samlingen av texter som kallas Sutta-nipata är troligtvis en av de mest brokiga i hela palikanon, och kapitlet som denna sutta kommer från, Atthaka-vagga, kan mycket väl utgöra den äldsta delen av hela kanon. Den är författad mestadels på vers och rymmer en del underbar poesi.

Det finns något särskilt rörande för mig i denna dikt, kanske för att den är skriven i första person och verkar avslöja hur Buddha själv kom till förståelse; kanske för den sårbarhet som lyser igenom i första strofen, där han medger den rädsla och skrämmande upprördhet han känner inför människans belägenhet. Eller så kanske det är den rena enkelheten i först, problemet (att människor gör varandra illa), och orsaken till det (den grundläggande mänskliga själviskheten, som drivs av begäret), och slutligen lösningen på det hela (att släppa på egots bindningar). Hur lätt han så ofta får det att låta!

Den första raden talar kanske mot det sunda förnuftet. Den konventionella visdomen skulle hävda det vore förståndigt att “rusta sig” om man upplever sig hotad eller rädd. Men Buddhas visdom går djupare och visar hur detta egentligen ger upphov till ännu mer rädsla. Känner vi oss verkligen tryggare när vi går till motangrepp mot våra kritiker eller motståndare? Den kultur vi lever i tycks mena det; men Buddha erbjuder oss ett alternativ, som kommer från hans egen erfarenhet.

Frasen som här översätts med “rusta sig”, som också är suttans titel, översätts på andra ställen som “att omfamna våldet” (Norman) eller “våldsamt uppträdande” (Saddhatissa). Bilden som ligger till grund för detta är en person som tar tag i en käpp (danda); käppen är en vanlig symbol i indisk litteratur för både våld och bestraffning.

Som läsare är det svårt att inte dras med i författarens känslostorm. Spänningen stiger allteftersom rädslan och förtvivlan växer, och brister sedan plötsligt när insikten kommer, att – precis som ett djur drivet till vansinne av en skada – mänskligheten inte är ond av naturen utan bara drivs till våld av det oupphörliga trycket från begäret.

Den senare delen av dikten beskriver hur man odlar ett sinnestillstånd som undviker den dysfunktionella tendensen att projicera och hävda sig själv i varje situation.

Dessa få verser omfattar alla fyra ädla sanningar: lidandet som manifesterar sig som våld, dess orsak som är taggen i hjärtat [och begäret], “upplösandet” eller övervinnandet av detta, och vägen att odla den osjälviskhet som utgör den sanna friheten.


Rädsla kommer av att rusta sig.
Bara se hur många som strider!
Jag ska berätta om den förfärliga rädslan
som fick mig att skaka i hela kroppen:

När jag såg mänskor flänga omkring,
som fisk i alltför grunt vatten,
så elaka mot varandra!
– när jag såg detta, blev jag rädd.

Denna värld saknar helt och hållet kärna;
den skakar i alla riktningar.
Jag längtade efter att finna en plats
oskadd – men jag kunde inte se den.

När jag såg mänskor låsta i konflikter,
blev jag fullständigt utom mig.
Men sen upptäckte jag här en tagg
– svår att upptäcka – som satt djupt i hjärtat.

Det är blott när stungen av denna tagg
som man springer åt alla håll.
Så om denna tagg dras ut
– då springer man inte, eller sjunker.
[/eller slår sig till ro].


Den som här har korsat begären,
världens bojor, så svåra att korsa,
han sörjer inte, hon grämer sig inte.
Hans ström är skuren av, hon är helt befriad (obunden).

Det som hände tidigare – släpp det!
Allt som komma skall – bry dig inte!
Håll inte fast i det som ligger emellan,
och du kommer att vandra helt i frid.

För den som saknar “jag-skaparen”
genom hela kroppen och sinnet,
och som inte sörjer det som inte är,
den är obesegrad i världen.

För den som saknar “detta är mitt”
eller något som “det där är deras”
och inte ens finner “själv-het”,
han sörjer inte över “jag har inget.”

Inga kommentarer: